Inte sedan före första världskriget har det varit så okomplicerat att resa i Europa som nu. Första världskriget lämnade efter sig ett söndertrasat Europa med passtvång och strikta gränskontroller. Andra världskriget gjorde ont värre med en järnridå rakt igenom Europa från norr till söder och en mur genom Berlin. Den som försökte passera från öst till väst riskerade att bli skjuten.

EU och Schengenöverenskommelsen har, i skuggan av kommunismens sammanbrott och Berlinmurens fall, rivit gränskontrollerna, upphävt passtvånget och återgivit européerna rörelsefriheten.

Det går att ta bilen i Göteborg och köra till Barcelona utan att behöva köa i en enda passkontroll. Om man inte har oturen att bli stoppad i en tillfällig kontroll förstås. Det är stort. Men större är att passera de gamla slagfälten på gränsen mellan Frankrike och Tyskland och inte märka gränspassagen förrän vägskyltarna skvallrar om att det ena landet övergått i det andra.

Det är lätt att vänja sig även vid stora framsteg och bara se dagsproblem. När strömmen av asylsökande till Europa diskuteras är det därför bra att påminna sig taggtrådens, vakttornens, gränskontrollernas och växelkontorens tid. Dit är det förmodligen mycket få européer som verkligen vill återvända.

Schengenöverenskommelsen omfattar 25 europeiska länder. För att passfriheten, och därmed rätten att resa fritt inom Schengenområdet, skall fungera krävs ömsesidigt förtroende, att överenskommelser respekteras och en fungerande yttre gräns. För detta krävs i sin tur ekonomisk solidaritet och en bredvillighet att dela på flyktingmottagandet någorlunda rättvist.

Förtroendet är rubbat. Syndarna är i första hand Grekland och Italien, båda vid Schengenområdets yttre gräns.

Grekland har tidvis inte haft någon fungerande gränskontroll mot Turkiet. Asylsökande har behandlats så illa att man kan misstänka att avsikten varit att de skall tvingas fly vidare.

Italien fick ta emot huvudströmmen av flyktingar från Libyen. De italienska myndigheterna ”löste” problemet genom att dela ut tillfälliga uppehållstillstånd och respengar till Frankrike. Att Frankrike reagerat mot detta är inte så märkligt. Men det är tragiskt att president Sarkozy faller för frestelsen att spela på främlingsfientliga strängar.

Italien och Frankrike vill lösa problemet genom ökade möjligheter att återinföra nationella gränskontroller. EU-kommissionen, genom kommissionären Cecilia Malmström, har svarat att det kan bli nödvändigt först under exceptionella omständigheter – exempelvis kraftigt flyktingtryck mot ett land. Men en tillräcklig nödregel finns redan. Den infördes 1999 efter kriget i Kosovo och innebär att flyktingar från en krigszon skall få tillfälliga uppehållstillstånd och att alla EU-länder måste dela på mottagandet.

EU och Schengen behöver inte fler inre gränskontroller utan större solidaritet och en gemensam asylpolitik. Malmström träffar rätt när hon säger:

– Vi behöver europeiskt ledarskap som kan stå upp mot populistiska och enkla lösningar.

Ett sådant ledarskap Europa sällan sett till sedan François Mitterrands och Helmut Kohls dagar.

$1