Argumenten svaga, höj rösten. Så antecknade prästen i marginalen vid en passus i sitt manus till söndagens predikan.

I debatten om sjukvården håller Socialdemokraterna ett så högt tonläge att det kan finnas skäl att granska argumenten och deras hållbarhet. Med borgerligt styre i regionen hotar att vården styrs av tjockleken på plånboken och inte av människors behov av vård, påstår Socialdemokraterna. Den som betalar bäst skulle gå först i kön.

Dessutom hotar tydligen också massutförsäljning av sjukhus. Till och med universitetssjukhus kan komma att säljas, hävdade bland andra Leif Pagrotsky när han talade på Götaplatsen i söndags.

Allt detta låter ju förskräckligt. Men är det sant?

Att människor kunnat ta sig förbi orimliga vårdköer genom att utnyttja privat vård, och själva betala kostnaden, är i sig inget nytt. Det har förekommit under en rad av S-regeringar. En av de mer kända personerna var statsminister Göran Persson, som lät höftoperera sig på Sophiahemmet i Stockholm i stället för att köa i den offentliga vården. Vill man komma åt detta måste sådan privat vård helt enkelt förbjudas. Jag hittar inget sådant krav i det socialdemokratiska valmaterialet.

Däremot hävdar S att förekomsten av privata sjukförsäkringar gör att människor kan segla förbi i köerna till den offentliga vården. Eftersom förekomsten av sådana sjukförsäkringar ökar skulle klyftorna mellan dem som har extraförsäkringar och inte har bli allt större.

Det är en infam beskrivning. Man ser framför sig hur en person promenerar förbi alla i väntrummet, dänger försäkringsbeskedet i disken och omedelbart forslas in till operationsrummet, glatt vinkande åt övriga maktlöst väntande.

Så är det naturligtvis inte. Det vore ett lagbrott. Den offentligt finansierade vården måste ägna sig åt dem som står i den offentliga vårdkön, så långt resurserna räcker.

Förutsättningen för att försäkringsbolag skall kunna utnyttja den offentliga vården är att det finns ledig kapacitet för operationer. Landstingen tar då betalt för detta.

Man kan naturligtvis tycka att det är fel att offentlig vård överhuvudtaget utnyttjas för försäkringsoperationer. Men om alternativet är att operationssalar ändå står tomma är det svårt att förstå argumentet.

Och om landsting och regioner får extra inkomster, vilket man länge kunnat få från utländska patienter, blir ju det i sin tur ett medel att korta köer.

När det gäller försäljningen av sjukhus går det tillbaka på ett uttalande av regionrådet Johnny Magnusson (M) från september förra året, då han förklarade att han inte såg som något problem med om vissa mindre sjukhus i regionen skulle drivas i annan regi.

Något krav på försäljning är omöjligt att uppfatta i intervjun och Magnusson understryker att hans resonemang inte gäller de större sjukhusen. Hur detta kunnat utvecklas till påståenden om utförsäljning av universitetssjukhus är obegripligt. För övrigt har exempelvis Lundby sjukhus fungerat utmärkt i annan regi under många år. Vill S stoppa den verksamheten?

Men som sagt, räcker argument och skiljelinjer inte till så är det ett beprövat knep att höja röst och tonläge. Och hoppas att väljarna inte är kunniga nog att syna korten.