Njursjuka offras för gammaldags moral. Så löd rubriken på en debattartikel av författaren och skribenten Karin Ström i GT på Långfredagen. En passande dag för en debatt om svek, död och moral kan tyckas. Men vad är det egentligen som ligger på offeraltaret?

Är det bara gammaldags tabun som står i vägen för ökad tillgång på organ för transplantation genom handel, tabun som Sverige bör förpassa till historien? Är det rentav lite ogint mot lidande njursjuka att gå omkring med två friska organ, när vi egentligen skulle kunna sälja det vi inte behöver?

Så går stundtals tongångarna i den högljudda debatt som rasar kring möjlig svensk organhandel. Men när socialminister Göran Hägglund motsätter sig att ens utreda organhandel är det med vetskapen om att om staten erkänner sig villig att glänta på den dörren, tar vi ett betydande steg mot att sudda ut vår respekt för den mänskliga kroppens okränkbarhet.

I samband med en debatt i Vetenskapsradion härförleden gjorde en njursjuk man det klart att hans lidande var av sådan omfattning och vården av honom så dyr att det vore rimligt att staten/landstingen köpte ett organ åt honom.

– Det finns många hemlösa och fattiga i Sverige som skulle vara villiga att sälja en njure till mig om det var tillåtet, argumenterade den njursjuke enligt Aftonbladet.

Därmed sätts fingret på ett allvarligt dilemma med organhandel, även statligt reglerad sådan. Enligt en färsk Sifo-undersökning utgörs visserligen den femtedel av befolkningen som säger sig kunna tänka sig att sälja ett organ av folk från alla samhällsklasser. Men vem tror att det, när det kommer till kritan, är bättre bemedlade svenskar som lägger upp sig på operationsbordet?

Erfarenheter från den hälsofarliga organhandel som pågår i en del av världens länder, där eftervården är eftersatt, visar tydligt att de mänskliga reservsdelslagren står att finna bland fattiga. Så hur kan det framställas som civiliserat att öppna för att låta svenska landsting köpa organ?

Det är inte i ett modernt England som mänskliga kloner föds upp med donation som enda syfte i filmen "Never let me go", som nu går på bio. Scenerna, som på ett effektivt sätt kastar oss in på donationsdebattens moraliska bakgård, är passande nog satt i en fiktiv, historisk tid. För att öppna för organhandel känns som att kasta mänskligheten tillbaka till en tid då utnyttjande av andra människor, framför allt dem med "lägre rang", ansågs vara fullt acceptabelt.

För dem som försöker påstå att ett avlägsnande av en njure är praktiskt taget riskfritt, finns skäl att påpeka att det inte är några operationer som är riskfria! Varje år drabbas tusentals svenskar av vårdskador ingen räknat med. Vidare, även om operationen i sig går väl, vad säger att utgången blir lycklig ändå? Den som frivilligt (?) sålt ett organ kan ju en olycklig dag upptäcka att han eller hon behöver det borttagna.

Sverige bör lägga mer kraft på att hjälpa alla dem som väntar i transplantationskön. Utvärderingar visar att tillgången på organ kan öka betydligt. Med fler intensivvårdsplatser och bättre samordning kan fler organ tas tillvara. Men handel med organ från levande donatorer – eller döda – bör aldrig bli en del av lösningen.