På söndagens DN Debatt skrev två filosofiforskare från Stockholms universitet, Nicolas Espinoza och Martin Peterson att "abortlagen bör moderniseras och anpassas till en ny moralfilosofisk syn på kommande generationers intressen". Det finns få saker som passar så dåligt för att anpassas till moralfilosofisk syn som abortlagstiftningen. Det är en sak att försöka förebygga. Men är skadan redan skedd handlar det om kött och blod. Man kan diskutera alla möjliga moraliska eller filosofiska aspekter av att avbryta vad som är början till ett mänskligt liv. Men det gör ingen nytta, eftersom aborter är ett faktum. De är. Det vi har att förhålla oss till är om vi vill att kvinnor skall tvingas till någon sorts walk of shame till privata abortkliniker (de välbärgade med kontakter) eller ligga på köksgolvet och blöda ihjäl med en galje i underlivet (de som inte har några pengar undanstoppade) eller om vi tycker att det är en god idé att samhället bidrar till att dessa ingrepp sker på ett omhändertagande och säkert sätt lika för alla.

Herrarna Espinoza och Peterson vill dela upp abortlagstiftningen i tre kategorier. En där det är förbjudet att göra abort på grund av att fostret är livsdugligt. Precis som i dag alltså. En del där det är tillåtet och där staten har en skyldighet att bistå med säkra aborter. Här menar herrar filosofer att det till exempel kan handla om situationer där kvinnans hälsa står på spel. Många skulle enligt Espinoza och Peterson "acceptera att även tillräckligt tidiga graviditeter får avbrytas". Låter bra. Väldigt vänligt av "många" att de skulle acceptera att kvinnor som varken har vilja eller förmåga att ta hand om ett barn inte tvingas föda fram sin oönskade avkomma. Toppen.

Den tredje, och "moderna" delen av abortlagstiftningen skulle omfatta alla övriga fall. Och dessa bör lagen enligt förslaget inte uttala sig om. Kvinnor som inte har några speciella hälsoskäl skulle få göra abort om de ville, men på egen bekostnad. Eller om resurser saknas, få ta till de metoder som kvinnor i många av de länder där abort av "moraliskfilosofiska" (och religiösa) skäl är förbjudna, använder sig av med risk för att dö eller skadas för livet.

Visserligen skriver artikelförfattarna att "för att hindra att aborter utförs illegalt (hur det nu kan vara illegalt när lagen enligt förslaget inte skall ta ställning alls till abort under denna period) eller blir en klassfråga bör det upprättas abortkliniker som tar betalt i förhållande till klientens betalningsförmåga". Resonemanget faller dock på sin egen orimlighet. Kvinnor som behöver genomgå en abort har inte tid att tjafsa med myndigheter om eventuella inkomstnivåer. Och varför aborter skulle vara mer acceptabla om kvinnan har råd att betala är svårt att förstå.

Slutligen skriver Espinoza och Peterson att "en del kvinnor som befinner sig i den tredje typen av situation skulle troligen uppfatta det som obehagligt att inte längre ha full uppbackning av samhället och därigenom kunna falla tillbaka på ett tydligt rättfärdigande av sitt handlande i lagen". Och här går det upp ett ljus för mig. Herrar filosofernas enda syfte är lite (o)hederlig moralisk skuldbeläggning av kvinnor som gör abort. Som om det inte var ett nog svårt beslut att fatta. Det värsta av allt är nästan att filosofernas empatilösa och korkade ifrågasättanden av kvinnors rättigheter är finansierat av Vetenskapsrådet.