– Vilket är ditt valspråk, är en tämligen vanlig intervjufråga.  Jag har då och då funderat på vad jag själv skulle svara. Kanske är det ännu för tidigt för min fars pensionärsdevis ”There is no business like no business”.Och min farfars (i huvudsak skämtsamma) ”Det är min ödmjukhet som gör min storhet så sympatisk”, känns trots allt något övermaga.  

Nej, jag har fastnat för ”Både och”. Jag gillar det för att det är en sorts hyllning till tveksamhet och eftertänksamhet, ett väjande för de enkla lösningarnas antingen eller. ”Både och” är fanatismens och de enkla slagordens raka motsats, ett lagomhetens lov.

Jag vill inte hävda att ”både och” går att tillämpa på allt. Passionerad enkelspårighet har också sin plats. Men de flesta beslut och uttalanden vinner på att nyanseras. 

Den numera så hyllade nordiska samhällsmodellen är i själva verket en ”både och”- modell. Både kapitalism och socialt ansvarstagande. Både privat och offentligt. Både individ och kollektiv. 

Jag tänker på det när jag läser vad Ulf Adelsohn sa när han, efter nio år, i torsdags tvangs sluta som SJ-ordförande.

 – Svensk järnvägstrafik har varit en lekstuga för okunniga politiker i 25 år, röt den före detta politikern Adelsohn när han höll presskonferens.

– Det svenska järnvägsnätet är inte moget för konkurrens. Det viktiga är inte SJ, det viktiga är att ha bra spår, menade Ulf Adelsohn.

Han verkar onekligen ha rätt. Järnvägstrafiken i Sverige fungerar dåligt. Både därför att underhållet av järnvägsnätet är eftersatt med tiotals miljarder och för att järnvägstrafiken helt enkelt inte lämpar sig för konkurrens. 

– Samordningen försvinner, vi får en fragmentisering som gör det svårt för resenärerna att få överblick, att få reda på vad resorna verkligen kostar och att nå sina mål vid förseningar, sa Ulf Adelsohn till GP.

Konkurrens är bra och monopol för det mesta av ondo. Så lyder huvudregeln. Det betyder emellertid inte att man inte kan och skall göra undantag. SJ borde vara ett sådant undantag. 

– SJ är en nationell nyttighet, vi har ett uppdrag från svenska folket, hävdade Ulf Adelsohn.

Sverige behöver både privata, de allra flesta, och statliga företag, där det fungerar bättre. Men frågan får inte avgöras utifrån någon slags privatiseringsfundamentalism. 

Statligt ägande måste utredas ”utifrån en samhällsekonomisk analys” och hänsyn skall tas till ”de senaste årens utflyttning av huvudkontor, bankkriser och nya statliga maktbolag i vår omvärld”, skrev Lars Jonung, professor i nationalekonomi vid Lunds universitet, nyligen i en krönika i DN. 

”Både och”– perspektivet gäller också offentliga monopol inom till exempel sjukvård, omsorg och skola. Både offentligt och privat producerade tjänster ökar valfriheten och effektiviteten.   

En av den svenska modellens styrkor är ännu ett ”både och”: Både en stor offentligt finansierad sektor, ett kraftfullt näringsliv och ett livskraftigt civilsamhälle. 

För att stärka civilsamhället har vi förenklat tillvaron för ideella kultur- och idrottsföreningar genom att undanta dem från moms. EU-kommissionen har nu slagit fast att det svenska undantaget inte är tillåtet. Finansminister Anders Borg lovar dock att överklaga beslutet till högsta instans och att "driva vårt case ända in i kaklet". heder åt Anders Borg för att han står upp för "både och".

PS. Också det svenska Systembolaget, en "nationell onyttighet", bör få behålla sin ställning, enligt principen ändra inte på det som fungerar.