Maud Olofssons dagar som partiledare för Centern är räknade. Hon kommer med största sannolikhet inte att leda partiet i valrörelsen 2014. Och det skall mycket tjurighet till för att hon inte skall förstå texten på väggen och avgå på centerstämman i september. Skälen för att räkna ut Olofsson är flera och uppenbara.

Hon gjorde ett mycket dåligt riksdagsval och har ett allt svagare stöd i väljaropinionen. Skops senaste väljarbarometer ger Centern 3,5 procent. Olofsson har inte heller sitt partis odelade stöd. Upproret, som började med de båda riksdagsledamöterna Fredrik Federley och Abir Al-Sahlani, sprider sig i allt vidare partikretsar:

"Vi kan inte vänta", säger Malmöcenterns ordförande Niels Paarup-Petersen. Kommunalrådet Lars-Göran Wiberg i Hässleholm instämmer i avgångskraven: "Här nere i södra Sverige finns starka krafter för det." Och motståndet sprider sig norrut: "Hon kommer inte att orka en valrörelse till", säger Karin Ånöstam, centerns ordförande i Gävleborg.

De levande centertidningarna uppmanar också Olofsson att avgå: "Tiden är kommen", skriver Södermanlands Nyheter. "Ingenting mår bra av att vara vakuumförpackat under lång tid", konstaterar Länstidningen i Södertälje. Även Johan Hammarqvist, länge Olofssons pressekreterare och nu chefredaktör för Norra Skåne, anser att partiledaren bör gå och beskriver stämningen i partiet: "Det puttrar under ytan".

Att Maud Olofsson därtill fastnat med stövlarna i statliga Vattenfalls bonusträsk stärker inte hennes position.

När Maud Olofsson tog över som partiledare för tio år sedan räddade hon Centern från att ramla ur riksdagen. Hon har gjort en storartad insats för att göra det gamla landsbygdspartiet relevant i en ny tid och hon befriade Centern från kärnkraftsblockeringen. Men allt har sin tid. Olofsson kan fördröja processen, men vad tjänar det till att upprepa Olof Johanssons plågsamt utdragna avgång?

Bland partiledarkandidaterna har Anna-Karin Hatt reagerat snabbast. Hon var länge Maud Olofssons närmaste medarbetare och matchades fram till en ministerpost. Hatt har kombinerat barnafödande med att skriva debattartiklar och öppet kandidera till partistyrelsen. Hon signalerar att hon vill och hon har den rätta bakgrunden från föräldrarnas bondgård i Småland (Hallands län) och i Centerns ungdomsförbund.

Dock är Anna-Karin Hatts starkaste sida att hon saknar konkurrenternas svaga sidor. Den klart lysande stjärnan Annie Johansson är bara 27 år gammal och retar många äldre centerpartister med sin radikala liberalism. Eskil Erlandsson är rätt man – för LRF. Lena Eek förlorade för tio år sedan mot Maud Olofsson och har länge suttit osynlig i EU-parlamentet. Andreas Carlgren är den bäste partiledare Centern aldrig fick. Nu tycks han måttligt intresserad.

Vem som tar över efter Maud Olofsson är svårt att sia om. Men om Annie Johansson är det djärva valet, så är Anna-Karin Hatt det trygga.

GP 10/4 -11