Ja, jag är en kvinna. Men jag är också en människa. Vissa erfarenheter och åsikter delar jag med andra kvinnor, just av den enkla anledningen att vi tillhör samma kön. Men lika mycket – om inte mer – skiljer oss åt beroende på bakgrund, personlighet, utbildning och intressen. Därför kan jag inte låta bli att känna obehag inför radioreklamen som når mig när jag sitter i bilen på väg hem från jobbet. Den handlar om "kvinnoföretagare". Dessa uppmanar den käcka rösten i radion att höra av sig om de vill agera som förebilder och inspiration åt andra kvinnor som också vill bli företagare. Eller rättare sagt, som vill bli "kvinnoföretagare". Det finns tydligen ett alldeles speciellt kvinnligt sätt att bedriva företag, som är lite mjukare, gosigare och fnittrigare än traditionell affärsverksamhet.

Det är så förminskande att jag blir alldeles matt. Nu är jag inte företagare, men om jag var det skulle jag vilja bli tagen på precis samma allvar som män som driver företag. Och jag skulle definitivt inte vilja att det förutsattes att jag skulle ha större utbyte av att interagera och inspireras av kolleger med snippa än de utan. Om man vill driva ett myspysigt företag är det troligtvis inte för att man är kvinna utan för att man gillar myspys. Något som även män kan göra.

Att reklam av den här typen förekommer gör mig allvarligt oroad. Har kampen för jämställdhet inte kommit längre? Var inte själva tanken bakom feminismen att kvinnor skulle ses som individer och slippa alla kladdiga förutfattade meningar och epitet som "kvinnoföretag"? Jo, det var det. Hur kommer det sig då att till och med många av dem som kallar sig feminister eller "kvinnokämpar" har så svårt att se bortom könet och vad de i sin enfald kopplar samman med detta?

När fördomarna fortsätter att flöda fortsätter vi samtidigt att tränga in människor i hörn, och begränsar såväl kvinnors som mäns möjligheter att vara sig själva och bli accepterade som de de är. Tyvärr är de där hörnen i dag nästan lika trånga som förr. Till exempel är "du-som-rakar-benen-kan-inte-vara-en-riktig-feminist-hörnet", fortfarande mycket lockande för såväl extra duktiga radikalfeminister som för rabiata icke-feminister att putta in sina meningsmotståndare i.

Häromveckan kom Eva Cooper, projektledare på Timbro, ut med boken "Myten om det andra könet". Den handlar om hur fel det är att det generellt förutsatts att kvinnor har hjärtat till vänster och att skulle vara en socialistisk politik som bäst tillvaratar kvinnors intressen. Det är en intressant skrift och jag delar Coopers ståndpunkt om att det är viktigt med en borgerlig jämställdhetspolitik värd namnet. Jag anser dock att den finns redan i dag och förs av främst liberala kvinnor som vägrar låta kön gå före individ. Såna som statsrådet Birgitta Ohlsson (FP) till exempel.

Däremot är Alice Teodorescu, moderat ledarskribent på Barometern och citerad i Coopers bok, en dålig representant för borgerlig feminism. Att skriva artiklar om att "svenska kvinnor kläder sig som män" är lika illa som att ifrågasätta de jämställdhetskämpar som bär stringtrosor. Varken håriga armhålor eller guldclips i öronen gör en till en bättre kvinna eller feminist. Det är dags att släppa fokuset på det yttre och börja argumentera för varje människas rätt att vara individ och slippa bli dömd eller bedömd efter kön. Och det kan man göra vare sig man är "vänster" eller "höger", fnittrig eller strikt.