Natten till i går var inte särskilt trevlig i vissa delar av Göteborg. Till exempel i Backa. En väktare angreps av flera ungdomar. Han hotades med pistol och fick sin bil uppeldad. Kort därefter attackerades polisbilar av stenkastare och flera bilar runt om i Backa röd sattes i brand. För de vanliga skötsamma människor som utgör majoriteten av de boende i området är sådana nätter allt annat än uppskattade. Det den grupp (företrädesvis unga män) som ägnar sig åt kriminalitet gör är att ytterligare öka utanförskapet och otryggheten i de stadsdelar som ofta pekas ut som problemförorter. Ett utanförskap som redan i dag är alldeles för stort.

I veckan presenterade Brottsförebyggande rådet en studie där man jämfört (den anmälda) brottsligheten i ett några av de mer problemtyngda stadsdelarna i flera olika svenska städer, med den generella brottsnivån. Backa är inte en av de områden i Göteborg som finns med i Brås granskning, men väl Gårdsten, Bergsjön, Hjällbo och Norra Biskopsgården. Dessa fyra ingår i en grupp på totalt 38 ”problemstadsdelar” som har tecknat särskilda lokala utvecklingsavtal (LUA) med staten, för att utveckla samarbetet mellan kommuner, statliga myndigheter och aktörer inom det lokala näringslivet i kampen mot segregation och utanförskap.

Vad Brås statistik visar är att brott som misshandel, skadegörelse och bränder är vanligare i dessa områden än på andra håll i Göteborg. Även personrån är jämförelsevis ofta förekommande. Dystra siffror, men de kommer naturligtvis inte som någon överraskning. Att brottsligheten är högre på platser som präglats av arbetslöshet, otrygghet och sociala problem är ett välkänt faktum. Det som är intressant är hur man nu går vidare.

Varför ser det ut så här? Vad kan vi göra för att stoppa den nedåtgående spiral som flera av de här områdena befinner sig i?

Det som behövs är framförallt jobb. Den yrkesarbetande delen av befolkningen i till exempel Bergsjön är 47,4 procent, markant lägre än i många andra av Göteborgs stadsdelar. Och ungdomar som växt upp i familjer där arbetslöshet, fattigdom och hopplöshet är en del av vardagen löper en långt större risk att hamna utanför samhället och hänfalla åt att kasta sten på poliser. När de unga kastar sina stenar växer otryggheten ytterligare och de som kan tar sitt pick och pack och flyttar. Så kommer det fortsätta så länge det inte tas krafttag för att minska avståndet (såväl socialt som mentalt) mellan problemförorterna och resten av staden.

Ett sådant krafttag är de nystartzoner som kommunalrådet Jonas Ransgård (M) och Anja Sonesson (M), vice ordförande i kommunstyrelsen i Malmö skrev om i GP i förrgår. Vad det handlar om är att regeringen tillsatt en utredning för att se över möjligheten att införa ekonomiska frizoner, något som skulle det kunna öka såväl sysselsättningen som inflyttningen av verksamheter till utsatta områden. Ransgård och Sonesson föreslår nu att Bergsjön tillsammans med Herrgården i Malmö skulle kunna bli sådana nystartzoner.

Det är en utmärkt idé. Liknande lösningar har fungerat utomlands. Varför inte pröva här också? Tiden har rimligtvis runnit ut för klappa-på-huvudet-projekt och riktade statsbidrag som snarare ökar utanförskapet genom försöka tillrättalägga människors liv istället för att ge dem verktygen för att lyfta sin tillvaro själva.

$1