Om Gud och SJ vill anländer jag till huvudstaden på fredag eftermiddag. Jag vill vara på plats när vi väljer vår nästa socialdemokratiska partiledare samma dag. Det blir en X2000-resa med lätt hjärta. Alltsedan en enig valberedning föreslog Håkan Juholt till posten för två veckor sen har det känts som islossning för socialdemokratin. Efter valnederlaget i höstas och senare Mona Sahlins beslut att avgå har vi suttit som infrusna och genomlidit en ideologiskt förlamande vinter. Men nu är det äntligen vår!

Det är så befriande skönt med en partiledarkandidat som ser lycklig ut. Glad över att ha fått frågan, positiv inför framtiden men framför allt så himla stolt över att vara socialdemokrat! Det är efterlängtat i ett parti där begreppet förnyelse av och till gjorts synonymt med högervridning. Som om den egna ideologin blivit så otidsenlig att vi måste härma någon annans. Ett språkligt mode värdigt Percy Nilegård, fast i politiken. Det är dags att ta av tagelskjortan nu. socialdemokratin duger gott.

Socialdemokratin är nämligen en del av en historisk rörelse där förnyelse varit en paradgren. Men då har förnyelsen gått hand i hand med begreppet solidaritet. Bara så har medborgarna gemensamt med den fackliga och politiska rörelsen förmått bygga ett modernt välfärdssamhälle. Och nej, välfärd är INTE synonymt med bidrag istället för arbete. Solidaritet är med Juholts egna ord att de som står i solsken håller upp paraplyet för dem som står i ösregn. Faktum är ju att det ibland regnar tom på medelklassen.

Reinfeldt är skicklig. Han har genom att ekipera sitt parti i en ny ljusblå kostym med en liten blekrosa ros i knapphålet lyckats baxa de nya Moderaterna in mot den politiska mitten. Om inte reellt så i alla fall retoriskt.

Därefter lyckades man fälla den socialdemokratiska regeringen. Det ÄR en historisk bedrift. Men man kan inte med bästa vilja säga att han mötte någon taggad motståndare i socialdemokratin. Inte när vi tidvis inom partiet tvångsmässigt gisslat oss med hur omodern, tillväxtfientlig och ja, onödig socialdemokratin verkade ha blivit.

Nu blåser nya vindar. Det är min bedömning att med Håkan Juholt som företrädare för Socialdemokratin har Fredrik Reinfeldt goda skäl att oroa sig. Jag ser fram emot en spännande match. Inte så att den moderatledda borgerligheten på något vis kan räknas ut på förhand, långt därifrån. Ska vi återta ledningen måste vi fråga oss vilka politiska reformer vår tids problem kräver. Där högerpolitiken håglöst hoppas på marknadskrafternas välsignelser vet Socialdemokratin att arbetslösheten måste bekämpas politiskt. Då avses arbetslinjen i originalutförande, med aktiva arbetsmarknadsinsatser och verklighetsanpassad näringspolitik. Inte den nuvarande moderatledda regeringens nyspråksvariant med FAS 3 och RUT-avdrag.

När nu alla magsura kommentarer kring valberedningens förslag fått förpesta luften ett tag känns det skönt att kunna öppna fönstret mot framtiden och vädra ut. Socialdemokratin har nämligen framtiden för sig. Precis som vanligt. Jämlikhet blir nämligen aldrig omodernt.

Det är som vi sjunger i Till seger: Det är frihet från låghetens trånga gemak, det är livslust och glädje och sång!