Medan katastrofrapporterna fortsatte från Japan, bomberna föll över Libyen och maktkampen fortsatte i S-toppen avslutade Folkpartiet i går sitt kommunala riksmöte med 800 deltagare i Göteborg.

Tidpunkten för maximal mediaeffekt kunde med andra ord ha varit bättre. Det hindrar inte att riksmötet, förutom en självklar social funktion medlemmar emellan, bjöd på en del intressanta besked.

Partiledaren Jan Björklund öppnade i sitt tal för strängare regler för svensk vapenexport, mot bakgrund av pågående konflikter och att svenska vapen visat sig förekomma i mindre önskvärda sammanhang. En sådan översyn är angelägen, och det är i sammanhanget noterbart att det är just Björklund med sin militära bakgrund som driver frågan.

Han hade också ett mycket engagerat avsnitt om tvångsomhändertagna barn, där han konstaterade hur illa det gått i många fall trots samhällets ingripande. Statistik rörande 17 000 omplacerade barn visar till exempel att hälften av pojkarna före 25 års ålder antingen hamnat i fängelse eller i psykvården.

Det här ämnet, som ägnades ett särskilt seminarium under söndagen, är förstås inte mindre brännande mot bakgrund av skandalen i Mark med tvisten kring de två familjehemsplanerade syskonen. Som Björklund framhöll handlar det här om den kanske mest utsatta gruppen av alla i samhället.

Skall man göra en tolkning av talet innebar det en tydligare markering av socialliberala frågor. Det var säkert en välkommen signal för många. Den så kallade kravprofilen behöver balanseras av mjukare frågor.

Nu är dock inte detta med kravprofil så endimensionellt som en del av partiets motståndare vill göra det till. Björklund har den senaste veckan varit inblandad i en stundtals något märklig debatt kring begreppet "katederundervisning", ett begrepp som på sina håll tycks ha förväxlats med "kadaverdisciplin". Man har riktigt kunnat se framför sig hur pekpinnen smälls i katedern.

Vad Björklund påpekat är hur svenska elever, jämfört med många andra, successivt lämnats att på egen hand söka kunskap. Men om lärarens roll, att berätta, inspirera, instruera och repetera, tonas ned läggs allt större ansvar på den enskilde eleven och hans eller hennes personliga mognad får allt större betydelse. De som drabbas blir lätt elever från hem utan studietraditioner, kanske framför allt pojkar där jargongen ofta kan vara att plugget är lite löjligt.

Det är kvaliteten i mötet mellan lärare och elev som är avgörande, sa Björklund i sitt tal. Jag tyckte att jag kände igen den formuleringen. Jo, mycket riktigt. Nästan exakt så uttryckte sig Skolverkets nyligen avgångne generaldirektör Per Thullberg i november i en debattartikel i socialdemokratiska Tiden om den havererade S-politiken på skolområdet – i mötet mellan lärare och elev är det som elevens lust och nyfikenhet kan väckas.

Den här debatten går alltså långt in även i S-leden. Och man skall inte tro att det är så enkelt som att krav och socialt engagemang är varandras motsatser. Ofta är de tvärtom varandras förutsättning.

Mot den bakgrunden är Folkpartiet inte det borgerliga parti som har mest anledning att oroa sig för framtiden.

Fredrik Tenfält är politisk redaktör och chef för GP:s ledaravdelning.