Cirkus. Apspel. Stalinistiskt. Rent spektakel. Idol-tävling. Tillmälena är många om den process som går i mål på Socialdemokraternas partikongress om dryga två veckor. Och visst finns det anledning för Socialdemokraterna att tänka igenom hur vi väljer partiledare.

En sådan ikon och förebild som Olof Palme var, kom inte fram genom ett öppet val. Och när Tage Erlander valdes gällde uppfattningen att han var en nolla. Men sedan Erlander och Palme har hela samhället förändrats. Nu finns det kunskap och tekniska möjligheter för alla att vara delaktiga i processer och att säga sin mening, att få veta vad som händer och varför. Sociala medier som Facebook har miljontals användare i Sverige och allt fler inser att människors önskan om att delta och bidra har kommit för att stanna.

Det insåg också Socialdemokraternas kriskommission, som webbsände och publicerade sina seminarier för allmän kännedom och tog emot synpunkter. Det arbetet var föredömligt öppet. Kanske är det en följd av att ledarskapet var ungt, men det borde vara självklart också för 40-talister att demokrati måste förknippas mer med öppenhet och transparens och mindre med slutenhet och toppstyrning. Kriskommissionen satte som mål för Socialdemokraterna att vi ska vara landets öppnaste parti. Det är vi ju inte direkt nu. Det är en tuff målsättning, men nödvändig för ett parti som vill bli relevant för människor i tjugohundratalet.

Den målsättningen har inte fått prägla arbetet för att få fram en ny partiledare. Men inledningsvis fanns det en långtgående öppenhet inom den traditionella partiorganisationen. Det har funnits många möjligheter tillfällen för partimedlemmar att diskutera med valledningen och lämna synpunkter på hur man ser på valet. Man har diskuterat vilka kriterier som ska gälla, vad som är viktigast i en prioritering och hur man ska arbeta. Den öppenheten tycker jag valledningen ska ha cred för.

Att det ändå blivit en sluten process när det börjar dra ihop sig till skarp namndiskussion, handlar om att få en ledare med starkt mandat. Men i längden är det ett feltänk. Att Mona Sahlin inte fick fullt mandat att styra partiet handlar mindre om Mona och valprocessen och betydligt mera om vår partikultur.

Här finns fortfarande en förförståelse om en Stor Ledare, en röd patriark, som Olle Svenning uttryckte det i sin bok med det namnet för några år sedan. En omodern och ytterst olycklig uppfattning som motverkar sitt eget syfte. En modern ledares främsta egenskap är inte att vara helt oomtvistad.

En ledare måste kunna leda i ett öppet samhälle där också hård intern debatt äger rum i det offentliga. För att vi ska komma dithän måste kriskommissionens målsättning också bli den nya partiledningens målsättning.

Men det allra värsta är att ingen verkar vilja. Det pinsamt larviga nej, nej, nej som citeras av Göran Persson är en antikverad del av vår partikultur som behöver vädras ut. I ett öppet partiklimat borde det vara fint att föreslås och hamna på listan över tänkbara namn. Det borde vara en fin uppgift att få berätta hur man ser på uppgiften och framtiden. Det skulle skapa en tydligare bild av vilka vi är, hur vi ser på framtiden och vår uppgift. Nu blev det inte så den här gången. Men nästa gång får vi inte göra samma misstag igen.