Hela världen blickar är riktade mot MENA-regionen. Ett geografiskt område som annars brukar pekas ut som väldens mest demokratiresistenta har väckt omvärldens engagemang och sympatier. Varje dag samlades människor, trots hot om våld, och fick snabbt stöd bland världens befolkningar och i de flesta politiska kretsar. Genom internet och sociala medier har vi alla i snart tre månader kunnat följa händelserna i Tunisien, Egypten och Libyen, sekund för sekund och från varje hörn där uppkoppling har varit möjligt.

Den unga befolkningen i de arabiska länderna som gått ut på gator och torg har ropat efter frihet, sekularism och demokrati. Även om det är en lång och mödosam kamp kvar och arbete med att bygga upp ett demokratiskt samhällsfundament kräver tid och har vi inget annat val än att hoppas. Tänk om det är en politisk process som kommer att resultera i att fler människor får individuella fri- och rättigheter har tagit fart, vilket framsteg för mänskligheten.

Händelserna i MENA-regionen aktualiserar debatten om vänsterns relation till diktaturer. Replikerna har gått varm även här i Sverige. För den som är intresserad av efterkrigstidens vänster och dess vurm för tyranner som Mao, Castro och Pol Pot rekommenderar jag Per Ahlmarks briljanta Vänstern och Tyranniet. Den nutida svenska vänstern är visserligen, oftast, fortfarande anhängare av Castros despotiska politik men har även hittat andra socialistiska ledare, som Hugo Chavez, att liera sig med i kriget mot den stora satan USA. Kritiken mot Chavez och Castro viftas konsekvent bort som obefogad och paranoid av bland andra Åsa Linderborg.

Flera ledargestalter i de socialistiska leden i vårt land har i sin revolutionsromantik gått så långt att de har omfamnat religion i kampen mot, ja just det, USA. Det bör understrykas att det inte är religiositet som intresserar skribeter som Andreas Malm och Åsa Linderborg, utan den organiserade islamismen som i deras ögon utgör en motståndsrörelse mot imperialistiska krafter.

Islamistiska partier och organisationer som Hamas, Hizbollah och Muslimska Brödraskapet har under de senaste trettio åren släppts in av vänstern – som annars är benhårt ateistisk - efter logiken mina fienders fiender är mina vänner. Sekularismen har därmed fått på foten och devisen om att religion är folket opium har av vänstern förpassats till historien.

Värst är nog Mattias Gardell som länge har försökt att marknadsföra Muslimska brödraskapet som ett Folkhemsislam. Berusad av revolutionsromantik kallade han Gaddafi 1992 i Anarkistisk tidskrift "allas vår broder".

Troligtvis är dessa ord inget Gardell vill påminnas om i dag, men illustrerar på ett träffande sätt vänsterns förhållande till den egna historien. När de man stöttar visar sig vara tyranner låtsas man bara som att inget har hänt och går vidare. Självrannsakan, någon? Idag sitter den rödaste vänstern i knäet på totalitära regimer som plågar sin egen befolkning och förtrycker kvinnor, oppositionella, homosexuella och andra religiösa grupper.

Daniel Suhonen, chefredaktör för SSU-tidningen Tvärdrag försökte i en text på Aftonbladet Kultur den 25 februari göra upp med vänsters problematiska relation till islamism. Artikeln fick stort genomslag och lika mycket kritik, från vänstern. Andras Malm gick i taket pekade ut Suhonen som femtekolonnare. Om demokrati får fäste i MENA-regionen, kommer Suhonen att komma ut med hedern i behåll i denna fråga. Malm och Linderborg? Troligtvis kommer de att låtsas som om de aldrig har stöttat totalitära krafter och gå vidare.