Under det tunisiska upproret fick den lilla italienska ön Lampedusa med 6 000 innevånare sydväst om Sicilien under några dygn ta emot 5 000 tunisiska båtflyktingar. Skulle upproret i Libyen urarta till inbördeskrig lär den siffran snabbt överträffas någonstans i Sydeuropa.

Sveriges flyktingpolitik fungerar inte i ett tomrum. Det gör inget annat EU-lands flyktingpolitik heller. EU:s medlemsländer är beroende av varandra. Dublinförordningen, som stadgar att asylprövningen skall ske i ankomstlandet, är rätt tänkt. Men utan en betydligt mera samordnad och solidrarisk europeisk asyl- och migrationspolitik skapar förordningen fler problem än den löser.

Det är inte acceptabelt att EU-länder som Grekland, Malta och Italien behandlar nyanlända flyktingar så illa att de av detta skäl flyr vidare inom EU och eventuellt begär asyl i Sverige. Men det är inte heller acceptabelt att EU-länder som Grekland, Malta och Italien av geografiska skäl får ta ansvar för större delen av de flyktingar som söker sig till Europa och som på grund av Dublinförordningen skall ha sina asylskäl prövade i ankomstlandet.

Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström ansvarar för hur EU hanterar flykting- och invandringsfrågorna. I hennes uppdrag ligger att till 2012 ta fram en gemensam asyl- och migrationspolitik för EU. Det är ingen djärv gissning att tidsplanen kommer att spricka. Att argumentera för en solidarisk flyktingpolitik är inte populärt i länder där främlingsfientliga partier spelar högt på människors rädsla.

Men flyktingströmmarna från Mellanöstern via Grekland och från Afrika via Italien och Spanien understryker behovet av gemensamt ansvar och en rättvis fördelning av flyktingmottagningen. Därtill behövs en någorlunda samstämmig uppfattning om vilka skäl som ger en asylsökande rätt att stanna.

I en artikel på DN Debatt den 24 februari beskriver Malmström hur asylsökande med en (1) procents chans att få stanna i ett EU-land kan ha 75 procents chans i ett annat EU-land. Det är alldeles orimligt och skapar i sig en situtation där Dublinförordningen sätts ur spel. Det är inte humanitärt försvarbart för Sverige att skicka tillbaka asylsökande till eländiga flyktingläger på Malta eller en havererad asylprocess i Grekland – exempelvis.

Att samordna asyl och migrationspolitiken är en mycket svår uppgift. Å ena sidan behövs gemensamma asylregler, en någorlunda rättvis fördelning av de asylsökande och en utjämning av kostnaderna. "I en union som vilar på gemensamma värderingar och som har solidaritet som ett av sina ledord är situationen i Nordafrika allas vår angelägenhet. Om människor flyr hals över huvud från Libyen så berör det hela Europa, även Sverige", skriver Cecilia Malmström träffsäkert.

Å andra sidan får inte det gemensamma regelverket omöjliga göra omprövning – så att asylsökande som flyr vidare till Sverige avvisas med automatik oavsett om asylbeslutet i ett annat EU-land var rimligt eller ej.

Den bästa lösningen är att EU enas om gemensamma minimiregler som lämnar utrymme för enskilda medlemsländer att göra en generösare bedömning. Principen är enkel. De asylsökande som anländer till EU är ett gemensamt ansvar medan de asylsökande som befinner sig i Sverige är ett svenskt ansvar.