Omslaget till det senaste numret av den amerikanska tidskriften Time pryds av en grupp arabiska ungdomar. Generationen som förändrar världen, lyder rubriken.

Den omvälvning som vi nu ser i delar av arabvärlden är till inte oväsentlig del just en ungdomsrevolt, även om förgrundspersonen för oppositionen i Egypten inledningsvis var en 68-årig Nobelpristagare.

Det var en 26-årig grönsaksförsäljare, Mohammed Bouazizi, som genom att i protest bränna sig själv till döds i Tunisien bokstavligen tände den avgörande gnistan. I arabländerna ligger andelen unga, under 30 år, regelmässigt över hälften av befolkningen – i Egypten är andelen under 30 år så hög som 61 procent. I Jemen som nu också skakas av protester handlar det om 74 procent av befolkningen.

Samtidigt är ungdomsarbetslösheten skrämmande hög i de flesta av länderna. Det innebär att också de som har högre utbildning har svårt att finna jobb. Ser vi till Egypten beräknades förra året enligt FN-statistik 37 procent i åldersgruppen 15–29 år varken ha jobb eller befinna sig i utbildning.

Sammantaget har detta varit en explosiv brygd. Men få har trott att den skulle kunna leda omvälvningar i demokratisk riktning. Spådomarna har snarare talat om en förlorad generation, nedtryckt av auktoritära regimer och övervakad av hemlig polis.

Jag läste för några år sedan en tämligen pessimistisk bedömning av de demokratiska utsikterna i arabvärlden. Den pekade närmast på riskerna för en ökad religiös radikalisering bland unga. Med en kväst yttrandefrihet och obefintliga politiska rättigheter skulle islam och det religiösa livet vara den enda egentliga fristaden för intellektuella resonemang. Oppositionslusta skulle därmed länkas in på det religiösa spåret och religiös radikalering kunna gro i det i övrigt politiskt slutna samhället.

Det intressanta är att utvecklingen inte alls gått åt det hållet. Det är inte skäggiga mullor eller klädpoliser av iransk modell som de arabiska ungdomarna och revoltörerna ropar efter när de gamla diktatorerna faller. En första, om än naturligtvis delvis osäker, större opinionsmätning i Egypten alldeles nyligen visade inte alls på något överväldigande stöd för det muslimska brödraskapet. En attitydundersökning, som just Time pekar på i det aktuella numret, från opinionsfirman Asda´a Burson-Marsteller förra året bland ungdomar från nio arabländer visade att demokrati och fri- och rättigheter var det som rankades högst.

Globaliseringen, Internet och framväxten av sociala medier har i sig haft en avgörande roll för utvecklingen. Världen krymper, länder förs närmare varandra. När mer än varannan ung arab regelmässigt är ute på Internet kommer kunskaper och intryck av världen utanför som ingen auktoritär regim varaktigt kan undertrycka. Kontakter och nätverk skapas. Och visst måste det ha varit en fantastisk upplyftande känsla för de många tusen som åter och åter slöt upp på Tahirtorget i Kairo, att nu har vi hela världens blickar riktade på oss, nu är vi med och skriver historia.

Ingen skall heller underskatta det starka symbolvärde som finns i att arabiska ungdomar står på barrikaderna och kämpar för demokrati och fri- och rättigheter, och därmed utgör starka förebilder för miljoner andra ungdomar.