Muammar Gaddafis hotfulla tv-tal igår bekräftar bilden av en desperat diktator. När han sätter in stridsflyg mot demonstranter reagerar omvärlden med bestörtning och avsky. Men så sent som 2008 betroddes Muammar Gaddafi med uppdraget att vara EU:s gränspolis. Förra året lovades han 50 miljoner euro på tre år för att hålla asylsökande borta från Europa. EU:s engagemang för demokrati i Libyen är yrvaket. Så yrvaket att Carl Bildt i en intervju tog ställning för "stabilitet" i Libyen och vägrade "att stödja den ena eller den andra". Så svårt borde det inte vara för Bildt att ställa upp för ett folkligt uppror mot en diktatur.

Carl Bildts uttalande, som han i går ville bagatellisera, passar dessvärre in i en lång tradition. I snart hundra år har västerländska demokratier predikat demokrati, men stött stabila diktaturer för att på så vis utöva ekonomisk och politisk kontroll. Flera av konflikterna i arabvärlden samt mellan arabvärlden å ena sidan och Europa och USA å andra sidan bottnar i detta koloniala arv.

Efter första världskriget styckade segrarmakterna det ottomanska imperiet mellan sig. Med pennstreck på kartan skapades stater utan hänsyn till vilka människor som bodde där. De inre konflikterna i Irak är ett exempel på konsekvenserna, konflikten mellan Syrien och Libanon ett annat. Det moderna Libyen är en före detta italiensk koloni bestående av tre klanområden. Den viktigaste sammanhållande faktorn är diktatorn Muammar Gaddafi, hans söner och vasaller.

Efter andra världskriget tog USA gradvis över som inofficiell kolonialmakt, ivrigt predikande demokrati och mänskliga rättigheter, samtidigt beskyddare av de mest brutala diktaturer. Mullornas välde i Iran har djupa rötter i USA:s stöd till Shahens diktatur. Och i Afghanistan för USA, Nato och FN krig mot en religiös extremism som har sin hemort i diktaturens Saudiarabien. Ett land som, efter Israel, räknas till USA:s viktigaste allierade. Västvärldens bekännelse till demokrati och mänskliga rättigheter har alltid vägt lätt inför behovet av att säkra oljan, gasen och Suezkanalen.

Så länge blodet flyter på gatorna och stänker från tv-skärmarna borde det vara omöjligt att inte stödja det libyska folkets kamp för frihet. Det svåra börjar om revolterna i Nordafrika och Mellanöstern resulterar i organiserade demokratiförsök. Då sätts USA:s och EU:s bekännelse till demokrati och mänskliga rättigheter på avgörande prov.

I går erbjöd EU, genom Europeiska investeringsbanken, sex miljarder euro i stöd till länderna vid Medelhavets sydkust. Det är utmärkt. Men det är oändligt mycket viktigare att EU och USA respekterar den demokratiska processen även när den inte levererar önskat demokratiskt resultat. Att ta steget från diktatur till demokrati i länder som aldrig upplevt något annat än auktoritärt styre är inte enkelt. Det kommer att ta tid. Bakslag är sannolika och rädslan för islamistiska diktaturer är inte obefogad.

Men det är bättre att låta islamisterna misslyckas än att bekämpa dem med statskupper och stöd till diktaturer som bara bekräftar islamisternas världsbild – att EU:s och USA:s krav på demokrati är gammal kolonialism i nya kläder.

GP 23/2 -11