Twitter. Satellitkanaler. Webteve. Webradio. Tidningar. I dagens digitala globaliserade värld kan varje människa nås av varje budskap oavsett om man bor i en världsmetropol eller i en liten by vid världens ände.

Globaliseringens effekter och Internets omätbara förmåga har satt igång de rörelser som skakar marken under fötterna på kungar och presidenter i arabvärlden. Ställda inför medborgarnas mod och högljudda krav har hittills två gett vika. De andra försöker se om sitt hus. En del kommer kanske att kunna klamra sig fast, men för de flesta är det nog kört.

Det går så klart inte att veta vare sig vem eller när nästa faller eller för den delen vart utvecklingen bär, men ingen diktator i Mellanöstern kan känna sig riktigt säker. När rädslan övervinns och när människor inte längre har något att förlora blir det kollektiva skriket som ett öronbedövande tjut, en befallning att diktatorn ska bort.

När verkligheten kommer ikapp de stora ledarna är dessa redan förlorade. Eftergifter räcker inte för att stilla vreden eller släcka törsten efter ett annat sorts ledarskap i ett annat system. Och det vägvalet är oåterkalleligt.

När dominoeffekten far över arabvärlden går tankarna till Iran. Här har regimen varit aggressiv i sitt svar till demonstrationsrörelsen. Till i dag har man utlyst en massdemonstration mot oppositionen. Demonstranterna anklagas dessutom för en oppositionells död, något som väckt extra vrede.

Det kanske går att utläsa vem som är mest nervös om man ska dra slutsatser av regimernas reaktioner på hotet om revolution. I så fall darrar Mahmoud Ahmadinejad påtagligt just nu. 

I Iran verkar motståndet mot regimen ha kommit in i en andra andning. Oppositionen är inte ny och massiva demonstrationer genomfördes så sent som 2009. Det bubblar i städerna. Men också på landsbygden har människor nåtts av omvärlden. Befolkningen är i jämförelse med sina grannländer bildad. Det verkar som att man bidar sin tid för en genomgripande samhällsförändring.  

Den iranska motståndsrörelsen har en resonansbotten som går tillbaka till början av 1900 talet till följd av västmakternas och Sovjets inblandning i landets styre. När den förra revolutionen till sist störtade shahen var det folkets svar till omvärlden. Dagens styre kommer också att få känna av den erfarenheten och styrkan. Frågan är bara när.

Den nya generationen i motståndsrörelsen twittrare och bloggare uppvisar ett ovanligt lugn. Det är tydligt att man förstått att våldsutövning inte är lösningen. Men om man ska rida på vågen av mod och motstånd som intar land efter land i Mellanöstern bör det hända saker inom en snar framtid.  

Det är kanske en ödets ironi att demokratins vindar eller åtminstone folksjälens djupa vrål efter förändring sveper över Mellanösterns arabstater, dock inte det land som den förre amerikanske presidenten George W Bush valde att invadera för "att införa demokrati".

Det har därmed visat sig ännu en gång att ordets makt är starkare än våldets.

Premiärminister Berlusconi i Italien är en parantes i sammanhanget, men det ska noteras att hans tid rinner ut. Det räcker inte längre att äga hälften av landets media. Inga ord kan rädda den gubbsjuke mannen undan kvinnorörelsens ilska.