En liten lägenhet nära Tahrirtorget i Kairo kallas för Facebooklägenheten, rapporterar The New York Times. Här lever en grupp unga, välutbildade barn till Egyptens elit revolutionen. De dokumenterar demonstrationerna med bilder och video och sprider på Facebook. Med livet som insats.

- Vi har brutit rädslans murar, det finns ingen återvändo, säger en av dem med den högtidlighet som omger en som skriver historia.

Ungdomarna och Facebook har en given i plats revolten. Men kommer Facebookrevolutionärerna också att forma det nya Egypten? Omvärldens förväntningar kanske är något naivt optimistiska. Visst, Mubarak tvingas förmodligen bort till slut. Men vad kommer sen?

Utgången av en folklig resning är alltid svår att förutse. Om detta har historien vittnat många gånger.

Det är förmodligen många både inom och utanför Iran som trodde på och ville ha ett annorlunda styre än det som revolutionen 1979 till slut landade i.

I Tunisien har presidenten flytt landet, men framtiden är fortfarande oviss.

I Egypten fortsätter protesterna. Men Mubarak använder alla medel för att hänga kvar vid makten. Nu också ett löfte om en femtonprocentig ökning av lönen för statligt anställda utöver de trupper av civila han skickat till torgen för att skapa osäkerhet och kaos.

Även om vissa eftergifter har gjorts från regeringen går den inte att lita på, speciellt inte efter att Mubarak gett sig själv makten att ensam utse en grupp som ska se över konstitutionella förändringar.

Det kan bli en segdragen kraftmätning mellan demonstranter och president. Risk finns för en brutal utgång.

Samtidigt är USA och Israel ordentligt nervösa. Den säkerhetsmässiga stabilitet som rått kommer att ersättas med något som sannolikt är mindre förutsägbart. Israel riskerar att kastas tillbaka till en tid då trefrontskrig alltid var en möjlig utgång av en laddad stämning.

Få saker kan förutspås, men ett är säkert. Det som pågår i arabvärlden just nu är gigantiskt och resultatet av det, i Egypten, kan bli en demokratisk förebild i arabvärlden eller instabilitet av oanade proportioner. Allt hänger på vilka allianser som tar över makten och hur mycket reformer som genomförs. Till detta ska läggas att den form av demokrati vi känner till i västvärlden inte är självklar i Egypten. I Europa har demokratiseringen fått värka fram. Maktmönster har brutits och lagar skapats i en gynnsam ordning. Där förut kyrka och monark hade avgörande makt sitter folkvalda på mandat givna av medborgarna. Inte av gud.

Det civila samhället har i väst ett självklart tolkningsföreträde som få ifrågasätter. I Egypten demonstrerar människor för frihet, men framförallt för jobb och värdighet. Hur långt är man beredd att gå för sin frihet och hur definieras den? Vilka kommer att ta ledningen över oppositionen och vad är deras ambitioner? Klarar ett eventuellt demokratiskt Egypten av att ordna fler jobb? Vad händer om man inte gör det? Frågorna är just nu många och svaren få.

Händelserna i Egypten kommer tveklöst få svallvågor som sätter spår långt utanför landets gränser.

Det som inger hopp är en liten lägenhet nära Tahrirtorget. Där Facebookar unga egyptier med revolutionens låga brinnande i varje andetag och med stora, stora drömmar om framtiden. Får de bestämma kan de flesta vara lugna. Vad hette det nu igen; förändring att tro på?