Svensk politik är just nu i avsaknad av en verklig opposition. Det blev tydligt inte minst i gårdagens partiledardebatt i riksdagen, där tacktalen till avgående partiledare och språkrör dominerade över själva det politiska meningsutbytet. Maria Wetterstrand fick bland annat en trädplantering som present och Maud Olofsson överräckte det gröna så kallade Maudglaset till Mona Sahlin. Lovorden över fram tills nu politiska motståndare haglade.

I avvaktan på nya ledarpersoner i både Socialdemokraterna och Miljöpartiet råder för närvarande ett vakuum i politiken. Det är i praktiken ofrånkomligt, men inte helt lyckligt. Varje regering är i behov av en duglig opposition och väljarna av att alternativ kan ställas mot varandra.

Det fanns också frågor i debatten som varit värda en närmare diskussion. Bland annat pekade Mona Sahlin på brister i regeringens så kallade jobbgaranti. Bara en tredjedel av de berörda ungdomarna har fått möjligheten att personligen träffa en handledare. Låt vara att S-politiken mot ungdomsarbetslösheten inte är helt imponerande – med bland annat krav på höjda arbetsgivaravgifter för ungdomar – men några besked om hur jobbgarantin skall fungera bättre blev det inte i debatten.

Att det stora oppositionspartiet är i behov av nytändning framgick annars tydligt. Mona Sahlins kritik mot regeringen gick i huvudsak i gamla hjulspår från valrörelsen. Replikskiftet mot Fredrik Reinfeldt handlade mest om anklagelser om att regeringen sätter skattesänkningar före värnet av välfärden. Det självklara svaret från Reinfeldt var att det är genom människors arbete som resurserna för välfärden skapas. Jobbskatteavdraget är inte minst betydelsefullt för människor med låga inkomster och med svag eller bara delvis förankring på arbetsmarknaden.

Reinfeldt var nu mycket försiktig, betonade vikten av ekonomisk stabilitet och att ett femte steg i jobbskatteavdraget kommer först när ett ekonomiskt utrymme tydligt finns. Men det intressanta med Sahlins retorik är oförmågan, eller ointresset, att se effekterna från den enskildes perspektiv av att det ekonomiska utrymmet ökar och därmed möjligheterna att bättre stå på egna ben och styra sin tillvaro. Inte minst gäller detta, som Maud Olofsson underströk i debatten, många kvinnor med låga löner.

Gentemot de båda mittenpartierna hade Sahlin den lite lustiga taktiken att förklara att de var så mycket bättre förr, 30 år tidigare närmare bestämt. Sedan dess hade det då enligt Sahlin förnämliga Folkpartiet tappat sin socialliberala profil och det av henne då beundrade Centerpartiet glidit allt mer åt höger.

Går man 30 år tillbaka i tiden satt emellertid både FP och C i regering och några hyllningskörer från Socialdemokraterna från den tiden är svåra, för att inte säga omöjliga, att hitta.

Nej, det här blev som sagt en blek debatt. Mycket annat var inte att vänta i det rådande läget. Men det är av vikt för både Sverige och för regeringen att vi snart återfår en fungerande opposition.

GP 20/1 -11