Först om ett år, i januari 2012, håller Vänsterpartiet kongress. Men redan nu har en diskussion om partiledarskapet uppstått.

Redan tidigare i vintras tvingades Lars Ohly uttala att han avser att fortsätta som partiledare och tänker ställa upp för omval på kongressen. Det var nog en deklaration som allraminst han själv hade trott sig behöva göra. Men efter den nya valförlusten i höstas hade det börjat jäsa i partileden. Det har det fortsatt att göra. En enkät som SVT:s Aktuellt gjorde i förra veckan visade att var fjärde distriktsordförande anser att Ohly bör avgå.

Han utmanas nu också, om än tämligen sofistikerat, av riksdagsledamoten och förre EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt. Denne säger sig visserligen inte vilja ställa upp i öppen kamp mot Ohly på kongressen. Men om Ohly själv skulle välja att avgå är Sjöstedt beredd att ta över.

Det är ett finurligt upplägg av Sjöstedt, som länge haft partiledarambitioner. Han vill inte framstå som splittrare och ta en voteringsstrid mot Ohly – en strid som han sannolikt skulle förlora. Men genom att förklara att han står till förfogande sätter han igång en process inom partiet ,vilket i sin tur ökar pressen på Ohly. På ett år kan mycket hända.

Sjöstedt lider inte av Ohlys gamla bindningar till kommunismen och många hoppas på ett mjukare vänsterparti med honom som partiledare. Sjöstedt har också visat sig dra mycket personröster i de val han ställt upp i.

Fullt så enkelt är det emellertid inte i Vänsterpartiet. Politiskt och ideologiskt är partiet fortfarande splittrat. Beslutet att ta bort beteckningen "kommunisterna" ur partinamnet fattades på 1990-talet med bara någon enstaka rösts övervikt, och bland yngre vänsterpartister var det ett tag närmat renässans för kommunistbegreppet. Riksdagsledamoten Kalle Larsson är en typisk representant för de grupperingarna inom partiet.

Förnyelsearbete, i bemärkelsen att söka sig bort från en mer ortodox marxism, har ofta också stött på betydande motstånd.

Det så kallade Vägval Vänster, inspirerat av Johan Lönnroth i Göteborg, ledde till hårda motreaktioner med följd att många besvikna medlemmar lämnade partiet. Även Sjöstedt själv var ett tag ute i kylan.

Många europeiska, liksom nordiska, vänstersocialistiska partier har uppstått genom utbrytningar i protest mot gamla kommunistiska partier. Det svenska vänsterpartiet är därvidlag ett undantag. Där finns fortfarande en blandning av personer med i grunden kommunistiska sympatier, om än definerat på olika sätt, och mer reforminriktade allmänt vänstersocialistiska krafter.

När Vägval Vänster uppstod fanns möjligen ett tag chansen att bilda ett nytt parti till vänster om socialdemokratin, befriat från historiska bindningar. Den chansen togs aldrig och därmed lever splittringen kvar.

Om Jonas Sjöstedt är mannen att kunna överbrygga klyftorna får nog ännu ses som oklart. Lars Ohly lär under alla förhållanden inte ge sig utan strid. Men att han nu inte helt utesluter tanken på ett delat ledarskap, vilket närmast förutsätter en kvinnlig företrädare, antyder en tänkbar nödutgång. Under alla förhållanden är det en för honom besvärande diskussion som nu uppstått.

GP 18/1 -11