Skotten i Tuscon, där en amerikansk politiker var huvudmålet, har gett upphov till en uppenbart välbehövlig debatt kring tonen i det politiska samtalet i USA.

Språket har blivit för militant, stod det i samtliga nyhetsanalyser efter dådet. Men gäller det bara där, i det stora landet i väster?

Tyvärr inte. Det räcker med att reflektera över vilken sorts partier som nått delvis oväntat stora framgångar i Europa och Norden på senare år.

Deras retorik utmärks av samma slags simpla strävan efter att hitta enkla förklaringar och utse lämpliga syndabockar, som också syns inom den amerikanska Tea-party-rörelsen. Är det inte "invandrare" som påstås ha "förstört landet" så är det "liberaler".

Det är på intet sätt ovanligt att ekonomisk kris och ökad osäkerhet frestar fler att köpa enkla förklaringar till personligt eller allmänt elände. Det nya är att det, med dagens informationsteknologi, går att sprida budskap så mycket snabbare.

Att den anonymitet som nätet erbjuder lockar vissa att vara ännu vassare och mer hatiska är också omdebatterat.

Bjästa-fallet var förra årets kanske mest illustrativa exempel på hur snabbt nätmobbning kan uppstå och nätmobbar mobiliseras. Men det finns förstås väldigt många fler. Tyvärr smittar den råare tonen lätt av sig och sprids i andra forum.

Redan för två år sedan kom Sveriges kommuner och landsting ut med en liten skrift som heter Samtalstonen i politiken. Skälet var en oro över en obehaglig utveckling.

"Politiken har blivit en tuff arena, även lokalt. Var tredje ledamot i landstings- och kommunfullmäktige under förra mandatperioden drabbades någon gång av trakasserier, hot eller våld", skriver Lennart Hansson från Sektionen för Demokrati och styrning i skriftens inledning.

"En rå ton i den politiska debatten riskerar att öka misstron mot politiker och den hotbild som många förtroendevalda möter", fortsätter han.

Därför har SKL, genom framtagandet av skrifter och de utbildningssatsningar som fortfarande pågår, väcka en uppenbart välbehövlig diskussion kring samtalstonen.

Lika viktigt är att politiker även på det lokala planet inte faller i SD-fällan och frestas att släta över obehagliga och osanna förklaringsmodeller – alternativt bemöta de vilseledda med ännu mera hatiska påhopp .

På riksplanet har såväl Mona Sahlin som Fredrik Reinfeldt hittills klarat av att på ett sansat sätt markera avstånd, men det är förstås lika viktigt att så görs i på lokalpolitisk nivå.

Att det är farligt att piska upp hatstämningar får dock aldrig tolkas som att det är fel att komma med kritik. Konfrontationer behövs för demokratin, liksom samhällets utveckling kräver vanliga medborgare som vågar säga ifrån.

Vilket Sverige och vilket Göteborg får vi om anställda inte vågar slå larm om missförhållanden av rädsla för repressalier?

Bland det viktigaste för Göteborgs nya antimutgeneral är att näpsa den tystnadskultur som fått gro och i stället stimulera till ökad öppenhet inom och om kommunala verksamheter.

11/1 -10