Till den svenska självbilden har länge hört att vi är så mycket bättre än alla andra när det gäller hederlighet och omutlighet, åtminstone i det offentliga livet.

Den föreställningen fick sig en törn under 2010. Dels trillade Sverige ned några hack i den internationella korruptionsrankning som redovisades under det gångna året. Dels drabbades Göteborg, men också flera andra kommuner, av omfattande mutaffärer med anknytning till byggindustrin. Det rättsliga efterspelet har bara börjat.

Gemensamt för många av affärerna är att de avslöjats via medierna, inte via kontrollverksamhet i kommunerna. Dessutom har i flera fall anmälningar utifrån blivit liggande utan åtgärd.

Det samma gäller en annan typ av obehagliga händelser som vi upplevt under senare år, nämligen övergrepp och missförhållanden på äldreboenden eller andra särskilda boenden. Ett sådant fall inträffade i Göteborg, i Torslanda, under året, men det mest uppmärksammade utspelade sig i Kumla.

Där hade, på samma sätt som i ett boende i Halmstad något år tidigare, utvecklats en "kultur" bland personalen som innebar nonchalans mot de boende och svårt kränkande behandlingar både pyskiskt och fysiskt.

Missförhållandena hade tillåtits pågå under lång tid, trots att larmsignaler och påpekanden funnits. Tidningen Nerikes Allehanda gjorde under fjolåret en kartläggning av vad som egentligen hänt i Kumla-fallet, en rent skrämmande läsning.

Det första larmet kom via en anhörig som kommit till boendet och funnit att all nattpersonal låg och sov. Andra påpekanden gjorde att en kvinnlig chef började agera. I Kumla, i alla år en gedigen S-kommun, var det emellertid gängse att om personal fick kritik gick man till facket. Och eftersom facket och den politiska makten var sammanvävd brukade detta räcka för att stoppa kritiken.

I det här fallet sammankallade den ansvariga nämndordföranden (S) personalen till ett möte, bakom ryggen på den berörda chefen. Syftet var inte att utreda eventuella missförhållanden, utan att försäkra personalen om den politiska ledningens stöd. Efter mötet kallades chefen in till nämndordföranden, som uppmanade henne att be personalen om ursäkt.

Detta vägrade chefen att göra, trots att hon av en högre förvaltningschef uppmanades att det nog var bäst att ta skeden i vacker hand. Hon sa i stället upp sig och arbetar i dag i en annan kommun.

Nämndordföranden säger sig inte komma ihåg något närmare, att hon skulle ha uppmanat chefen att be om ursäkt kan hon förstås inte minnas. Men nu, när medierna avslöjat skandalförhållandena som gett eko över hela landet, är dessa förstås oförsvarliga. Och kommunen har minsann gjort vad den har kunnat.

Känns det hela igen? Larm som viftas bort, ansvar som tas på helt fel sätt, i värsta fall bestraffning av den som faktiskt tar ansvar och vågar att agera. En många gånger bekväm handlingsförlamning som bygger på föreställningen att "det händer inte hos oss".

Men dessvärre händer det också hos oss. Alltifrån mutskandaler till missförhållanden där fullständigt oskyldiga människor far illa. 2011 måste bli ett startår för politiker och tjänstemän att ta de här frågorna på djupaste allvar. Om så sker återstår att se, även här i Göteborg.