När Taimour Abdulwahab sprängt sig till döds på Bryggargatan i centrala Stockholm fick vi veta att han rekryterades till terrorismen på ett brittiskt universitet. Mohammed Atta, som 2001 styrde det första planet in i World Trade Center i New York, kom från en juristfamilj i Kairo. Han studerade arkitektur vid Hamburgs tekniska universitet. Inte heller de fyra unga män som i onsdags greps på väg mot ett planerat massmord i Köpenhamn tycks motsvara en förenklad bild av terroristen som fattig och förtryckt.

Påfallande ofta är terrorister välutbildade unga män, och ibland kvinnor, ur medel- och överklassen. De har inga ekonomiska problem. De lever välordnade liv i demokratiska länder. Två av Köpenhamnsterroristerna är svenska medborgare. De offrar familj, utbildning, arbete för ett ögonblick som terrorist, en våldsam död eller många år i fängelse.

Det är snudd på obegripligt och den som letar efter svar i islam letar på fel plats.

Lika lite som kristendomen förklarar terrorn på Nordirland, eller socialismen den tyska stadsgerillans blodiga 70-tal, förklarar islam den islamistiska terrorn. Sambandet är ytligt. Alla starka ideologier kan leda till att radikala personer förlorar kontakten med verkligheten. De går in i en bubbla av vanföreställningar där omvärldens upplevda ondska motiverar allt grövre motåtgärder.

Ulrike Meinhof var den tyska 68-vänsterns mest uppburna journalist. Karriären ledde till ett guldkantat liv i Hamburgs mediaelit. Genomsnittliga människor kompromissar, resignerar eller byter ideal. Men Meinhof gled in i en depression, delvis av familjeskäl men också på grund av allt större avstånd till idealen.

Till sist bröt hon sig ur sin livskris genom att förkasta varje kompromiss. När vännerna drack rödvin och pladdrade om revolutionen, som minsann inte är någon tebjudning, gjorde hon handling av orden.

Mediakommunisten blev terrorist i den maoistiska tyska stadsgerillan.

Meinhof och de andra terroristerna i Röda arméfraktionen levde i en förvrängd verklighet. På fullaste allvar såg hon den västtyska demokratin som en förklädd naziststat och beskrev politiska mord som legitimt nödvärn.

Ulrike Meinhof greps 1972 för delaktighet i fyra mord och begick självmord i fängelset 1976 – om av förtvivlan eller som politiskt argument är omöjligt att veta.

Den muslimskt motiverade terrorn skiljer sig inte i grunden från den socialistiskt inspirerade. Ideologin är en farkost för personer som blir terrorister som utväg ur en livskris. Att skuldbelägga vanliga muslimer är alltså lika opåkallat som att skuldbelägga vanliga socialister.

Därmed inte sagt att man ska skicka psykologer efter terrorister. I Ulrike Meinhofs bubbla uppfattades varje motargument som ett inre svek eller ett yttre bedrägeriförsök. Tyskland satte in stora polisresurser och lyckades slita upp den röda terrorn med rötterna. Det var nödvändigt. Argument biter inte på den som uppfattar varje invändning som ett fördolt hot.

Men polisen fick inte sista ordet. Ytterst besegrades den tyska terrorismen med benådningar. Terrorister som överlevde avtjänade långa fängelsestraff men släpptes till sist – även utan avbön.

Det var demokratins och rättsstatens definitiva seger över Röda arméfraktionen.