I en lång korridor ekar tjänstemannens steg - rule 39, rule 39, klapprar hans klackar. I handen bär han tunna faxpapper, några av de flera hundra han burit dessa dagar. Snart ska han lämna kontoret och gå ut i Strasbourg och äta middag, i förvisning om att inget land som ratificerat Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna kan ha missuppfattat Europadomstolens tydliga budskap.

Men när han går hem fortsätter faxen pipa och snart kommer det utbryta ett ordkrig mellan Sverige och domstolen om just rule 39: möjligheten att skjuta upp utvisningar till Irak. 

I slutet av november skulle en tvångsutvisning av irakier ske trots att Europadomstolen skickat brev till Sverige om att säkerhetsläget i Irak verkar ha försämrats och en ny prövning av rimligheten att skicka människor dit skulle göras. Migrationsverket ansåg inte att det var anledning nog att stoppa utvisningen.

Tanken verkade vara att fortsätta utvisa i en kapplöpning mot ett domstolsbeslut som skulle förhindra det. Men planet till Bagdad lyfte aldrig. Domstolen reagerade på Sveriges agerande och beslutade att generellt bevilja alla rule 39-ansökningar utan den vanliga enskilda prövningen. Migrationsverkets rättschef Ribbenvik fick ta beslutet att ställa in flygningen eller möta internationell kritik. 

Senare sitter Ribbenvik i möte med Amnesty, Röda Korset, UNHCR och flera andra flyktingorganisationer. Då raljerar han över domstolen - hur linjerna blev överbelastade och man fick hasta ut och köpa två nya faxar. Han fokuserar på domstolens misstag, som att någon som beviljats tidsfrist inte ens var irakier. Uppförandet är trotsigt och barnsligt, en tonåring som fått sig en näsknäpp, inte en rättschef som kritiserats av internationell domstol. 

Sverige är nämligen inte fritt att agera hur som helst. Vi har frivilligt valt att ratificera den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. När våra egna rättsmedel uttömts finns Europadomstolen för att värna viktiga värden om vi, i anfall av principlöshet, skulle tumma på dem.

När det gällde Irak räckte inte signalen att läget skulle omprövas, inte heller att alla som skickade in en rule 39-ansökan beviljades tidsfristen. Och visst begicks misstag i brådskan, men försvarbara sådana: När utvisningen skulle stoppas var det bättre att skydda för många än för få. Det är en försiktighetsprincip Migrationsverket borde arbeta med mer - flera irakier Sverige tvångsutvisat har tvingats fly igen och fått uppehållstillstånd i andra länder. 

Rule 39, rule 39... Fortfarande piper Europadomstolens faxar desperat, men tiden för generella beslut är förbi. I onsdag lyfte ett plan mot Bagdad och det fanns inte ens tveksamhet kring att utvisa kristna irakier, trots det ökande hotet mot minoriteten.

Om medlemsländerna inte vill hedra de principer de själva skrivit kan domstolen inget göra. Likväl bör vi, när Sverige kringgår konventionen, reflektera över vad reglerna säger om vilket land vi en gång ville vara.

Vi satte en minimigräns för värnande av mänskliga rättigheter, men drömmen måste ha varit att excellera långt över den. Vi kommer aldrig att skämmas över att vi hjälpt för många flyktingar. Vi har många gånger tvingats att skämmas för att vi hjälpt för få.