Den svenska skolan har stora problem. Det går inte att låtsas som om det är på något annat sätt. Oavsett vilken utgångspunkt man har och vilken pedagogik man anser är den rätta går det inte att blunda för en sak: att samtliga större mätningar som gjorts på senare år pekar på en och samma sak, nämligen att svenska elevers resultat sjunker. Kunskapsnivåerna blir allt lägre. Det sjundeklassare kunde för ett par decennier sedan, har dagens nior precis lärt sig.

Så här kan det inte fortsätta. Det vet utbildningsminister Jan Björklund (FP) som en gång för alla satt igång den största omvälvningen av svensk skola som skett på många decennier. I den ingår såväl en omgörning av läroplaner och hur man dokumenterar och följer upp elevernas kunskapsintag som en ny lärarutbildning. Allt detta är naturligtvis utmärkt och i sinom tid kommer det förhoppningsvis få stora effekter. Men det räcker inte. Vad som behövs är också en ny attityd till lärande och en annan syn på skolans roll än den som tillåtits frodas sedan 60-70 -talet.

För på samma sätt som man talar som curlingföräldrar som ständigt sopar vägen för sina barn så kan man tala om en curlingskola som hela tiden sett till att ta bort allt som är eller kan bli jobbigt för eleverna.

Jobbigt med betyg? Bort med det. Jobbigt med läxor? Bort med de flesta sådana. Jobbigt att lära sig skriva ordentligt för hand? Det behöver du inte lille vän! Jobbigt att träna in saker med minnet? Strunt i det, det finns ju Google. Jobbigt med skrivregler? Bort med dem. Gångertabellen? Bort med den.

Nu hårdrar jag, jag är medveten om det. Men på det stora hela kan man ändå säga att det är just så här skolan har fungerat allt sedan 70-talet och framåt. I fokus har parollen "att det skall vara lustfyllt att lära" funnits. Och allt som inte vid första anblicken upplevs som lustfyllt rensas bort. Om eleverna inte lär sig, heter det (framförallt från skoldebattörer på vänsterflanken och politiserade pedagogikforskare) att det är skolan och lärarna det är fel på och inte på eleverna. Enligt dessa skulle eleverna minsann inte ha några problem att lära sig mer om skolan bara var lite mer lustfylld. Något som även Svea, Sveriges elevråd tycks hålla med om. I sitt valmanifest skrev de bland annat att det inte alls är så att svenska skolelever blivit sämre (trots att alla mätningar visar på just det) utan att det är skolan som inte förmår undervisa med metoder som passar varje enskild elevs inlärningsstil.

Med all respekt för individen och för vad just han eller hon tycker är roligt så kan målet inte vara att skolan i varje moment skall vara rolig. Det är roligt att lära sig nya saker, ja. Men vägen till ny kunskap är ibland både krånglig och arbetsam. Lär sig våra barn och ungdomar inte detta kommer de att få svårt att klara sig i livet. Precis som de barn som ständigt curlas av sina föräldrar.

Att få gå i skolan är ett privilegium. Och att få möjlighet att lyssna på kompetenta lärare som med inlevelse delar med sig av sin kunskap är något dagens unga borde vara tacksamma över. Det är den attityd och det budskap som borde prägla den svenska skolan. Inte att allt som inte är genomgående lustfyllt skall bort. Eller att det är skolans uppdrag att curla barns väg mot framtiden.