Miljoner dokument med amerikansk diplomatkorrespondens och underrättelseinformation skakar världen. Om man får tro kvällstidningar och en del politiska ledare, bland andra vår egen utrikesminister Carl Bildt. Jag håller inte riktigt med.

Visst serveras världen ett visst mått av sensationer, men någon diplomatisk jordbävning är det inte direkt tal om.

Det finns två spår i Wikiläckan. Ett handlar om vad diplomater sagt om presidenter eller andra dignitärer som rimligen är vana vid att bli både häcklade och omtalade, således rent skvaller. Att de flesta länder, även de som blivit utsatta för nedsättande amerikanska omdömen fördömer läckan snarare än det som sagts tyder på ett stort mått av tolerans gentemot varandra. Förmodligen för att USA inte på något sätt är unikt. Vi får utgå från att alla länder och underrättelsetjänster, efter sina resurser, bevakar egna intressen, för protokoll och beskriver sina "kollegor". Konstigt vore det annars.

Det verkar som att folk i skrået snarare är rädda om ”branschens” anseende än av de politiska konsekvenserna av läckan.

Den andra delen är av eventuellt mer allvarlig natur, där den läckta informationen kan bidra till komplikationer. Det tydligaste exemplet är Iran, framför allt vad dess grannar egentligen tycker och har sagt till USA. För Sveriges del är det uppgifterna om Mona Sahlins och Socialdemokraternas vändningar i Afghanistanfrågan. Det kunde renderat långt fetare rubriker och kostat henne partiledarposten om hon inte redan varit ute ur bilden.

Julian Assange, Wikigrundaren, uppmanar den amerikanska utrikesministern, Hillary Clinton, att avgå om det är sant att hon uppmanat till spionage i FN-huset. Kanske tillmäter han sig större betydelse än han förtjänar. Garvade diplomater menar att det är en offentlig hemlighet att alla spionerar på alla i skrapan.

Det positiva med Wikileaks är att världen har fått tillgång till information om skeenden och bakomliggande orsaker till händelser, som komplement till den tillrättalagda versionen som vanligtvis serveras.

Hur Irakkriget egentligen hanterades var värdefull information för historieskrivningen.

Det negativa med läckan är att den i första hand avslöjar demokratier, även om hela världen dras in för att USA är källan.

En uppgradering till Wikileaks 2.0 med läckor i slutna regimer som Iran och Kina skulle åtminstone skapa lite balans.

Wikileaks har i varje fall förändrat gängse bilden av spionen.

Män med trenchcoat och Stetsonhatt smygandes i nedsläckta garage och känsliga dokument i portföljer som byter ägare har ersatts av en finnig tonårig datanörd eller bara rätt man på rätt plats med tillgång till internet och en mus. Klick, och miljoner känsliga dokument blir offentliga. För att inte tala om förutsättningarna för grävande journalistik. Tänk bara på vad Jan Guillou fick gå igenom för avslöjandet av den svenska IB-affären.

Jag förringar inte värdet, men Wikileaks kommer i framtiden inte att betecknas som en vattendelare. Historien kommer att definiera fallet som ett exempel på vår tids sårbarhet. Säkerheten över internet och hur känslig information hanteras är dagens svåra prov.

Ingen diplomatisk katastrof. Men ytterst allvarligt och mycket pinsamt för USA och CIA som en gång skapade internet.