Redan som student på vid Stockholms Universitet skrev Anders Johnson historia. Hans uppsats i nationalekonomi som hette 50 miljarder kostar supen är troligtvist landets mest spridda och har tryckts i över 10 000 exemplar.

Läsaren kanske ställer sig undrande till dessa devota rader om författaren och tidigare chefredaktören för DN. Nej, jag känner inte Anders Johnson, men har skakat hand med honom vid två tillfällen och växlat några ord om hans böcker. Det som får mig att ansluta mig till Johnsons allt mer växande fan-skara är hans arbete och då framförallt hans böcker om företagande i Sverige.

Den som gör en snabb sökning på nätet efter Johansons verk kommer att finna en imponerande produktivitet. Senast på listan av utmärkt arbete är boken Garpar, Gipskatter och Svartskallar med undertexten Invandrarna som byggde Sverige . Måtte den boken bli obligatorisk läsning på landets gymnasier.

När jag var barn kallade vi allt som vi uppfattade svenskt och negativt för Kalles Kaviar-aktigt. Det som var bra med Sverige och svenskar passerade obemärkt förbi medan det som var illa, ont, och när det kom till musik, dåligt gick under benämningen Kalles Kaviar-låtar. Jag har nu, genom Anders Johnsons bok, lärt mig att Abbas, som många ser som det svenskaste livsmedelsföretaget av alla, startades av Christian Gerhard Ameln i Bergen. Norrmännen har oljan och kan nu också göra anspråk på vår Kalles Kaviar.

Vi bör naturligtvis aldrig förlåta grannlandet för detta. Hämnden kommer. Det visar sig att de flesta företag, som de flesta till namnet låter ursvenskt, som producerar varor och produkter som alla ser som blågula har startats av någon hårt arbetande och initiativrik flykting eller annan invandrare som sökt sig till Sverige för att bygga upp ett nytt liv. Invandrare som kom med nya idéer, initiativförmåga och kontaktnät som de använde för att bygga företag och skapa arbetstillfällen. Några av dem kom att bli ledande industrimän och kvinnor i Sverige.

Undertexten invandrarna som byggde Sverige är ingen överdrift. Som flyktingbarn med erfarenhet av att komma till Sverige och börja om från början är det mycket i boken som klingar bekant. Det hårda arbete och att ha andra perspektiv på det som utspelar sig i vår samtid.

Boken är systematiskt utformad och det finns nog inte många invandrarföretag som passerat Johanson öga. I skaran återfinns Gleerup. Abba och Ballograf, Bonnier, Handelsbanken, Sparbanken, Cloetta och Marabou, Göteborgs-Posten, Beckers, Securitas och många fler. Man kan undra hur mycket längre listan kommer att vara om ytterligare 50 år.

Varför har vi inte berättat denna berättelse som Anders Johnson målar fram i boken? Hur kommer det sig att när vi talar om invandring är det ofta med ömkan och inte sällan utifrån en förmyndarroll? Som om vi måste ta hand om våra invandrare.

Sanningen är den att invandrarföretagen systematiskt har rensats bort från våra skolböcker. Företagandet i allmänhet har aldrig lyfts fram som en samhällsbärande del av vårt land och en avgörande faktor för vår framgångssaga.

Det är min övertygelse att Anders Johnsons bok över invandrade företagare kommer att bli ett betydande verk i en ny svensk berättelse där individer som skapar och bidrar till att föra vårt land framåt kommer att få en framträdande roll och där våra föräldrars födelseland inte kommer att betyda något för förutsättningarna och möjligheterna.