Efter ett stormigt dygn med Socialdemokraternas verkställande utskott, och där personanklagelserna inom partiet korsat luften mer än någonsin, tog Mona Sahlin i går tjuren vid hornen. Hela partistyrelsen, inklusive henne själv, ställer sina platser till förfogande.

Det här innebär inte att Sahlin eller någon annan inom partistyrelsen med nödvändighet avgår. Men deras platser kommer upp till prövning när den kommande socialdemokratiska extra partikongressen hålls någon gång nästa år.

Mona Sahlin vill uppenbart fortsätta som partiledare. Hon har också mycket att vinna på att partiledarfrågan nu sätts på sin spets. De som vill ha någon annan måste lansera en alternativ kandidat. Även om säkert olika personer kan känna sig kallade är det svårt att i dagsläget se någon seriös motkandidat som kan samla breda delar av partiet. Blir Sahlin däremot omvald har hon fått partiets förtroende och då måste eventuellt krypskytte upphöra.

Men Sahlins besked i går har också andra fördelar. Ungdomsförbundet får sitt grundläggande krav tillgodosett. Den alltmer förgiftade persondebatt som trappats upp den senaste veckan kan lägga sig och ersättas av en lugnare diskussion om förnyelsen på olika poster i partiet.

Hur personförändringarna slutligt kommer att se ut är svårt att sia om. Två personer står just nu i centrum för kritiken, partisekreteraren Ibrahim Baylan och ekonomiske talesmannen Thomas Östros. Baylan anses för blek och Östros anklagas av analysgruppens ordförande Morgan Johansson för ett antal taktiska missgrepp i valrörelsen. Hans aggressiva och lätt mekaniska debattstil gick inte heller hem mot den saklige Anders Borg, och Östros försvann mer eller mindre i valrörelsens slutskede.

Särskilt Baylan förefaller hänga löst, men frågan är känslig eftersom både han och Östros varit Sahlins egna kandidater. Sahlin förbigick biträdande partisekreteraren Håkan Juholt för att i stället utnämna Baylan och Pär Nuder puttades ut i kylan till förmån för Östros.

Det är dock inte främst i personfrågorna utan i den förda politiken och i den egna verklighetsbeskrivningen som Socialdemokraternas stora problem ligger.

I vilken utsträckning viljan eller förmågan finns inom valanalysgrupperna att erkänna detta är tveksamt. I en debattartikel i DN hävdar till exempel Ardalan Shekarabi och Anna Johansson att "förlora ett val efter fyra år med borgerlig regering, skyhög arbetslöshet och ökade klyftor är ett stort misslyckande". Väljarna skulle alltså, mot bättre vetande, ha gett förnyat förtroende för en regering som grovt vanskött landet. Hur trovärdig är den bilden?

Då kommer Irene Wennemo, med förflutet i LO-toppen, betydligt närmare sanningen när hon i idétidskriften Tiden konstaterar: "Oppositionspolitiken präglades, trots tydliga signaler om motsatsen, av en tro på väljarnas misstroende mot alliansregeringen. Men Fredrik Reinfeldt upplevdes tidigt som förtroendeingivande".

På sitt sätt var det kanske de inledningsvis höga opinionssiffrorna som fällde Socialdemokraterna. Man underskattade motståndaren och valde en beskrivning av verkligheten som man själv ville se den, inte som väljarna faktiskt upplevde den.

GP 11/11 -10