När omvärlden förändras, förändras även EU. Nya erfarenheter måste tillåtas påverka fördrag och regelverk. Konstigare än så är det inte när det nyss antagna Lissabonfördraget nu tas upp till försiktig revision.

Finanskrisen lärde EU-länderna att det inte räcker med en överenskommelse i godo om att budgetunderskottet inte får vara större än tre procent av bruttonationalprodukten (BNP) ett enskilt år samt att statsskulden inte får överskrida 60 procent av BNP.

Det behövs tuffare regler som ger EU:s politiker något att hålla i och hänvisa till när summan av alla välmenande utgiftskrav hotar att långsiktigt underminera ett medlemslands statsfinanser. Som bekant är vägen till helvetet stensatt med goda föresatser.

Sverige lärde läxan den hårda vägen under 90-talskrisen. Det resulterade i budgetlagen med dess rambeslut och utgiftstak, som omöjliggör de små stegens budgetförsvagning.

EU-ledarnas beslut att inrätta en permanent räddningsfond för medlemsstater är ett litet steg i rätt riktning – om det förenas med någorlunda kännbara sanktioner. Det kan inte bli tal om att skattebetalarna i länder som sköter sina finanser på begäran får lösa ut systematiska budgetsyndare. Men en möjlighet att till låg ränta låna ur den gemensamma fonden eller få lånegarantier med fonden som säkerhet är en rimlig lösning.

Skärpt kontroll av budgetdisciplinen och sanktioner mot länder som bryter mot stabilitetspakten skall vara på plats senast sommaren 2011 medan krisfonden dröjer till 2013. Det lär bli ett intrikat trixande för att nå fram till en formulering som inte utlöser destruktiva krav på folkomröstningar. Krav som med största säkerhet skulle utnyttjas för helt andra syften än att besvara frågan om EU:s medborgare kan skyddas mot framtida skuldkriser.

Hur sanktionerna utformas återstår alltså att se. Tysklands krav att länder som allvarligt missköter sin ekonomi skall fråntas rösträtten i EU leder dock fel. Rösträtten är fundamentet i varje demokrati och måste förbli så även länderna emellan i Europeiska unionen.

$1