Vad gör vi med alla människor som blir över? Hur vi än vänder och vrider på arbetsmarknadspolitiken, så blir ju ganska många människor över. Även i den bästa av konjunkturer är "full sysselsättning" aldrig full sysselsättning. Kommer vi ner till fyra procents arbetslöshet torde de flesta, både till höger och vänster, vara mer än nöjda. Några politiker skulle aldrig säga detta högt, men det är en annan historia.

Fyra procents arbetslöshet rymmer några procentenheter som är på väg från ett jobb till ett annat och bara råkar vara arbetslösa när mätningen görs. Det är en bra arbetslöshet. Men resten? Kommer ni ihåg hur det var på skolans gymnastiklektioner? Jag gör det.

När alla duktiga och någorlunda duktiga valt varandra inför basketmatchen blev det plågsamt tyst. Vi som stod kvar mellan lagen kallades "rasket". Det var vi som alltid tappade bollen, snubblade och var en belastning för varje segersugen lagkapten. Om detta finns inte mycket att säga. Det är klart lagen ville vinna.

Så gick några sekunder, oändligt långa, innan gymnastikläraren ingrep och fördelade "rasket". De duktiga och någorlunda duktiga stönade och blängde. Men höll man sig ur vägen för bollen kom till sist belöningen, en härligt skrällande skolklocka.

Arbetsmarknaden har sin variant av "rasket". De kallas långtidsarbetslösa och platsar inte. Självklart går det att bekämpa långtidsarbetslösheten med arbetsmarknadspolitik – utbildning, omskolning, lönebidrag, praktikplatser, lärlingsavtal. Alla sätt är bra utom de dåliga. Men några blir alltid över.

Dessa "några" var huvudpersoner när "Kyrka-arbetsliv i samverkan" diskuterade "utanför- och innanförskap i arbetslivet" vid en konferens i Göteborg. Många kloka ord sas om allt möjligt. Pricksäkrast var Per Eckerdal, styrelseordförande för Bräcke diakoni:

– Ingen näringspolitik stöttar civilsamhället som näringsliv. Det behöver vi göra något åt.

Det är föga meningsfullt att klandra konkurrensutsatta företag för att de vill vinna och därför sällan anställer människor som inte presterar minst hundra procent. Men som medborgare äger vi den offentliga sektorn och kan via politiska beslut bestämma villkoren för upphandlingar.

Vill vi kan vi ge den ideella sektorn större utrymme. Vi kan utforma villkor som inte stänger ute företag som inte delar ut vinst till aktieägare. Företag som gärna anställer människor som inte platsar på hundrametersbanan. Långsiktiga och förutsägbara villkor är mycket nog. Men skulle det kosta lite mer, så är pengarna betydligt bättre placerade i den ideella sektorn än på statens konto för förtidspensioner eller i kommunernas kassa märkt försörjningsstöd.

Men mycket bra sker redan. Som att Arbetsförmedlingen samarbetar med Svenska kyrkan i Göteborg. Under rubriken "Uppdrag medmänniska" kompletterar långtidsarbetslösa hemtjänsten. Eller att kommunen finansierar katolska Caritas frivilligcentral i Hjällbo.

– Vi kan inte utveckla samhället utan människors engagemang, förklarade kommunalrådet Dario Espiga (S) och lovade att tiden då frivilligorganisationerna behandlades som kommunens dräng är förbi:

– Vi skall aldrig styra frivilligorganisationerna med pengar.

Det lät som musik i många konferensdeltagares öron. Jag lovar.