Efter det svenska valet har jag ägnat tid åt att analysera valresultatet och samla intryck av vad som händer inom Europeisk socialdemokrati, framförallt i Storbritannien och Tyskland. Helt klart är att svensk Socialdemokrati är i gott sällskap när det gäller krisen. Det är som att energin gått ur det tidigare framgångsrika maskineriet som byggt det moderna samhället.

Såväl i Sverige, Tyskland som Storbritannien var Socialdemokratin framgångsrik de senaste 15 åren. Det var här de nya idéerna stöptes och det var på dem man vann val. Sedan kom samhällsförändringarna i kapp och de politiska motståndarna omgrupperade sig och intog mitten i väljarkåren. Nya Moderaterna och Tories är lysande exempel på partier som förändrade spelplanen genom att göra upp med tidigare politik och framtoning.

SVT:s vallokalundersökning Valu visar att endast 22 procent av de förvärvsarbetande röstade S i valet. United Minds valdagsundersökning bekräftar samma sak där väljarna ger ett svidande underbetyg till det rödgröna alternativet med endast 20 procent som tror att de skulle vara bäst för tillväxten. De borgerliga får på samma fråga nästan 60 procent positiva svar.

För mig räcker det rätt långt att konstatera att om S ska kunna vinna val måste de breda grupperna väljare tro att man har en förmåga att föra en politik som är bra för jobben och tillväxten. Hela idén med Socialdemokratin, det som skiljer S från andra partier, är just strävan efter ett jämlikt samhälle. Att genom fördelning och omfördelning av samhällets resurser blir vi gemensamt ett rikare land. Men då krävs en politik som får ekonomin att växa.

Först då finns det resurser att fördela. Då, när S kan visa på sambandet mellan välfärd och tillväxt, vinner Socialdemokraterna val. Så är det i Sverige, men också i Storbritannien och Tyskland. I det senaste valet uppfattade väljarna inte att S klarade den kombinationen. Valdagsundersökningen visar ett gott stöd för S i sjukvård, omsorg et cetera. Men pinsamt underbetyg för de rödgrönas att sköta ekonomin, jobben och tillväxten – tidigare paradgrenar för S.

Jag är ledsen, men att med dessa underbetyg fortsätta tala om att det rödgröna samarbetet ska fortsätta och att det till stora delar är business as usual duger inte. Det krävs djupare och mer omfattande förändringar. Se Moderaternas nystart efter valet som ger konsekvenser i politik och personfrågor.

Det Obama lärde oss var att politik, organisation och kampanj måste gå i takt. Genom att leva budskapet i kampanjen vinner man förtroende. Det var få S-personer som klarade det, men det finns lysande undantag. Johan Persson i Kalmar, Anders Johansson i Sigtuna, Therese Bengard i Ragunda är alla exempel på att person spelar roll i lokalpolitiken.

Men det finns också riksdagskandidater som gjorde bra kampanjer. Sven-Erik Bucht, Socialdemokrat från Norrbotten, slår alla med hästlängder. Han får ensam 17 674 kryss, det motsvarar 37 procent av det antalet kryss, 47 903, som alla Socialdemokratiska 17 gruppledare i riksdagen (exklusive Mona Sahlin) samlar tillsammans. Eller fem gånger så många som de tunga S-politikerna Morgan Johansson, Veronica Palm och Anders Ygeman.

Bucht fick ingen tung roll i riksdagen, ingen ordinarie plats i ett utskott. Det skulle bryta mot principen. Ja jag vet inte jag, men nog borde väl det löna sig att vara populär bland väljarna. Kan inte det bli en ny princip?