Organbristen har redan hunnit skapat rubriker. Till donationsrådets glädje. För syftet med donationsveckan är att nå så många människor som möjligt.

Kanske kan det uppmuntra fler svenskar att gå från ord till handling och registrera sin vilja att donera organ. Men det finns fler sätt. En rad politiker, från båda blocken, har föreslagit att låta registrera donationsviljan i samband med exempelvis ansökan om pass eller körkort. Det är en bra idé, i synnerhet som beslutet alltid kan ändras. Den som ångrar sig kan alltid ändra registrering.

Andra vill gå längre. De vill ändra lagstiftningen efter spanskt (eller finskt) exempel. Spanien lyckas vaska fram betydligt fler donatorer än Sverige, delvis på grund av att "ja" är normen. Det är patientens nej som måste registreras.

Bortsett från att det är etiskt diskutabelt att förutsätta att alla gett sitt tillstånd till donation på vårdens villkor, så finns alltid en risk att det bäddar för en misstro mot vården.

Ett annat exempel på hur sådan misstro kan väckas var när läkare i Örebro i våras förutsatte att ett ja till donation innebar att forskarna skulle ha fri tillgång till den döda kroppen, att träningsoperera på.

Socialstyrelsen talade om att det var olagligt. Registret är nämligen upplagt så att var och en tydligt kan begränsa sin donation till att enbart omfatta organ för transplantation. Man kan också tydligt markera vilka organ man inte vill donera, exempelvis hjärta eller hornhinnor. Men Örebroläkarnas inställning blottade en okunskap om donationsfrågor.

Misstankar finns om att sådan okunskap på vissa sjukhus även är ett hinder för en god donations- och transplantationsprocess. Det skulle kunna förklara varför en del landsting, eller regioner är så mycket bättre än andra på att identifiera möjliga donatorer och tillvarata deras organ.

Ökad kunskap, och tydligt formaliserade uppgifter för donationsansvarig personal kan bidra till att förbättra den svenska donationsstatistiken.

Det är dock långtifrån nog för vissa. En rad aktörer kräver en liberaliserad lagstiftning. Transplantationsrådet tillhör därför dem som vill pressa fram en ny utredning. Och visserligen har den tidigare transplantationsutredningen snart ett par decennier på nacken. Men att förutsätta att en ny utredning drastiskt skulle ändra vår syn på dödsprocessen är övermaga.

En del transplantationskirurger vill, i sin iver att rädda sjuka människor, hålla döende vid liv enbart för att möjliggöra donation. Eller så föreslås att läkarna får koppla uppenbart döende patienter till livsuppehållande apparater i stället för att låta dem avlida i lugn och ro. Syftet med denna reservdelspolitik är att kunna skörda fler åtråvärda organ.

Det finns emellertid allvarliga problem med detta. Dels riskerar sjukhusens begränsade antal intensivvårdsplatser att tas upp av döende patienter, när andra kanske skulle behöva dem bättre. Dels skulle det ändra vår syn på vård som något som främst skall gagna individen, inte andra, tredje och fjärde person.

Socialminister Hägglund får skarp kritik av vissa transplantationsexperter i dagens GP, men har relevanta skäl för sin tvekan inför regelförändringar.

$1