Höstmörkret har lagt sig över klimatfrågan. Det har gått 4 år sedan Balikonferensen skapade löpsedlar och Köpenhamn 2009 känns lika avlägset. Miljöforskarna har liksom tappat initiativet. Regeringsbudgeten på den fronten är i det ljuset ett tecken i tiden. Ganska bra, typ.

GP:s miljöreporter Karl-Johan Bondeson är luttrad efter att i 35 år ha jobbat med frågan.

–Löpsedlar får man vart 20:e år ungefär, menar han.

Det är därför han inte hetsar upp sig över tystnaden nu.

Så fungerar ju människan, när vardagen kryper på är det svårt att behålla fokus på något abstrakt. Min egen omtanke om koldioxidutsläppen i Kina kan inte jämföras med frustrationen över dagissituationen i Linnéstaden.

Världen pratar klimat och miljö när det inte finns andra mer påträngande bekymmer. Råder lågkonjunktur och arbetslöshet får klimatet vänta. Tyvärr gäller det ofta i högkonjunktur också. Då är vi för upptagna med att konsumera.

Och just konsumtionen är ett allvarligt problem. När vi i dag har en livsstil och en psykologisk läggning som mäter lycka i konsumtion ligger vi illa till. All klimatdiskussion upplevs lätt som ett hot mot den egna livsstilen. Det skapar en ångest i alla fall i samhällen där medvetenheten finns.

Regeringens budget, som lades tidigare i veckan, har föranlett kritik från oppositionen. Jens Holm (V) skriver på sin blogg att regeringen bland annat skär ner i miljöpolitiken med en miljard sett över hela mandatperioden och att man är passiv inför försämrad biologisk mångfald och övergödning. Det saknas inte poänger i kritiken.

Men med tanke på hur mycket allmänheten är beredd att betala bedriver regeringen en rimlig miljöpolitik.

Och KJ Bondeson som själv saknar en vision hos regeringen om ett hållbart samhälle sammanfattar.

– Balansgången mellan att gå före och samtidigt tillhöra flocken är miljöpolitikens eviga bekymmer.

Sett till detta har alliansregeringen skött sig ganska bra. Ett exempel var den oannonserade höjningen av koldioxidskatten under förra mandatperioden. Sverige för en rimlig politik hemma och tar ett hyfsat ansvar internationellt. Visst, de rödgröna hade höjt koldioxidskatten ytterligare, medan regeringen håller kvar nivån enligt index. Men det är det internationella samarbetet som är det verkliga testet på en regerings duglighet i frågan.

I Sverige är det i marginalen man kan göra mer. Men det finns också några punkter som visar på avsaknad av riktiga visioner. Regeringen gör visserligen klart att till 2030 vill man att Sveriges fordonsflotta ska vara oberoende av fossila bränslen. Samtidigt säger man nej till höghastighetståg för att det kostar för mycket. Men då gör man sig inte besväret att tänka globalt. För klimatfrågan är i högsta grad global. Bara genom att höja blicken över horisonten kan man se en framtid där Stockholm förbinds med Berlin och Madrid via Göteborg med höghastighetståg. Det tänket måste genomsyra klimatpolitiken. Riktigt modigt hade det varit att sätta fokus på befolkningsökningen som ett allvarligt klimathot, något som få talar högt om i dag.

Bondeson räknar upp de andra: Kemikaliehantering, utarmningen av biologisk mångfald och konsumtionsmönster.

Åtminstone på den sista punkten kan var och en göra något. Frågan är om det sporrar till handling eller ger magknip.