Jag förbannar mitt starka hjärta, sa mannen i rullstol. Han var döende i lungemfysem och andades syrgas genom en slang i näsan. Syrgasen förlängde livet och bromsade döendet, men bara tillfälligt. Lungblåsorna förstördes sakta men obevekligt. Mannen levde dödsrädd för att hjärtat skulle stanna först sedan lungornas syreupptagningsförmåga helt upphört.

Rädsla för outhärdlig smärta, eller kvävning, och för att bli liggande hjälplös utan självbestämmande den sista tiden är vanliga argument för så kallad aktiv dödshjälp. Förespråkarna vill bestämma själva medan de fortfarande kan och ha rätt till en dödande spruta om livet blir outhärdligt.

De argumenten kan inte svepas undan hur som helst. Men de skall ställas mot frågor som är omöjliga att besvara invändningsfritt: När skall en patients dödslängtan respekteras – på vilka grunder, av vilka skäl? Skall läkaren ha rätt att säga nej om medicinska skäl och psykologiska bedömningar talar mot patientens uttryckliga önskan?

Mot aktiv dödshjälp talar också risken för en vårdkultur som inte entydigt tar livets parti när en spruta är så mycket billigare än komplicerad och personalkrävande behandling av gamla och döende.

Därför var det bra när Socialstyrelsen i våras klargjorde:

- att livsuppehållande behandlingar inte får sättas in mot patientens vilja.

- att döende patienter har rätt till smärtlindring och ångestdämpande medicinering, inklusive sömnmedel.

Men ingenting är så klart att det inte kan förtydligas. I går gjorde Svenska Läkaresällskapet detta med "Etiska riktlinjer för palliativ sedering i livets slutskede".

"Palliativ sedering" innebär att en döende patient sövs för att slippa dö i outhärdlig smärta och ångest. Riktlinjerna är föredömligt klara. Patientens kvarvarande liv skall vara högst en till två veckor. Nedsövning skall vara den enda återstående effektiva hjälpen och patientens, alternativt anhörigas, vilja gäller:

"Patientens värdering av sitt lidande, och om symptomen upplevs som outhärdliga, ska tillmätas största betydelse. Detsamma gäller patientens värdering av effekten av redan prövade symptomlindande åtgärder."

Att ge sömnmedel till döende patienter innebär risker även för den behandlande läkaren. Gränsen mellan att lindra svåra smärtor och att påskynda döden kan vara hårfin. Läkaresällskapet betonar därför att avsikten med palliativ sedering varken är att förkorta eller förlänga dödsprocessen:

"Sederingen ska stå i proportion till patientens symptomnivå och effekten av behandlingen. Sederingen ska vara tillräckligt djup för att patienten ska uppleva situationen uthärdlig."

Det bör vara tillräckligt för att läkare inte skall behöva frukta för att göra fel och hamna inför domstol åtalade för mord.

Mannen i rullstol med syrgas genom en slang i näsan dog för många år sedan. Då var rättsläget och sjukvårdens praxis otydlig. Hans rädsla var inte obefogad. Med Socialstyrelsens och Läkaresällskapets besked hade han sluppit den sista tidens fruktan för akut kvävning. Rätten att få dö i sömnen är ett stort framsteg för en mänskligare vård i livets slutskede.

Det är bra att kunna säga att aktiv dödshjälp inte behövs.

GP 12/10 -10