Man skall inte göra en höna av en fjäder lyder ett gammalt ordspråk. Det är vad en del menar att jag och andra samhällsdebattörer gör, genom att gång på gång lyfta fram frågan om kvinnor i heltäckande klädsel. I sanningens namn är det ju inte särskilt många det handlar om. Det finns som mest några hundra niqab- bärare i Sverige.

Det finns dock orsak att fråga sig varför några få fundamentalistiskt religiösa kvinnors klädval upprör och engagerar tusentals människor. Vad gör att politiker vill lagstifta om en liten grupp människors kläder? Varför kan vi inte acceptera att vi alla är olika och att var och en av har rätt att leva på sitt sätt? Handlar det om främlingsfientlighet? Eller bottnar obehaget inför kvinnor vars ansikte vi inte kan se, i något annat?

Jag kan bara tala för mig själv, men när jag ser en person iklädd svarta skynken med ansiktet dolt för omvärlden, reagerar jag som jag fått ett slag i magen. De signaler som plagget sänder ut handlar om ett särskiljande av kvinnor och män. Och om ett osynliggörande av kvinnor i det offentliga rummet som jag har svårt att acceptera.

Vi kvinnor som lever här i Sverige har det oerhört bra. Vårt samhälle ger oss samma rätt att rösta, fatta beslut och bli lyssnade på som våra bröder, fäder, söner och makar. Det är en rätt vi inte bör ta för given. För mindre än ett sekel sedan fanns ingen kvinnlig rösträtt i Sverige, och gifta kvinnor var ännu omyndiga. Kvinnors fulla deltagande i det offentliga livet är med andra ord relativt nyvunnen frihet, som många av oss känner att det är viktigt att värna. Det är förmodligen där skon klämmer.

Det är inte konstigt att det är svårt för svenska kvinnor, vilka sett sina mödrar och mormödrar kämpa för jämställdhet och för de kvinnor som flytt över halva jorden för att leva i ett samhälle utan förtryck, att acceptera att andra frivilligt ikläder sig patriarkala symboler och själva eftersträvar könssegregering. Vilket är vad kvinnorna i niqab gör.

Islamologen Jonas Otterbäck vid Lunds universitet, som själv har provat på att klä sig i nigab, förklarade det bra i förra veckans Uppdrag granskning i SVT:

– Att bära niqab innebär att man betalar ett rätt högt pris. Man blir en slags icke-människa i samhället.

Niqaben är alltså inte, och kommer aldrig att vara, bara ett stycke tyg. Det är ett plagg som de facto gör kvinnor till identitetslösa skuggor. Som skapar avstånd och sätter upp murar. Det räcker med att titta närmare på de samhällen där niqab är vanligt än i dag, för att se att det handlar om att försäkra att kvinnan som individ endast existerar inom hemmets fyra väggar.

Att jag som fri och jämställd person känner obehag inför niqabens symbolik innebär dock inte att jag anser det finns skäl att stifta lagar om vad människor har på sig. Gör vi det minskar friheten och det gör oss alla till förlorare. Däremot menar jag att det är viktigt att aldrig sluta diskutera och ifrågasätta alla former av grupperingar vars ideologi går tvärs emot öppenhet, jämställdhet och demokrati. Och det är viktigt att det i samhället finns gemensamma regler för när dessa värden går före personliga preferenser. I arbetslivet, förskolan och skolan bör det till exempel vara så. För det är inte att visa respekt om förskolepersonal vägrar ta barnens pappor i hand eller döljer sitt ansikte.