Är Göteborgsandan bara en myt, som historikern Jan Christensen hävdade i en intressant artikel på Göteborgs-Postens kultursida för några veckor sedan. Eller finns den, på gott och på ont, som professorn i statsvetenskap Gunnar Falkemark, svarade.

För somliga är det uppenbart att den finns eftersom de skyller den obehagliga och växande mutskandalen i Göteborg på den mytomspunna göteborgska andan. Andra som statsåklagare Nils-Eric Schultz menar att det snarare handlar om problem som står att finna överallt i Sverige.

– Jag förstår inte varför man tror att detta bara skulle finnas i Göteborg, säger Schultz till Dagens Nyheter. Att det snarare handlar om ett generellt problem än något specifikt göteborgskt förändrar på intet sätt behovet av att rensa upp i mutträsket. Skandalerna är plågsamma och upprörande.

Men hur är det då med Göteborgsandan? För egen del tror jag att den finns, men faktiskt inte skiljer sig nämnvärt från den anda som råder i många svenska städer och kommuner. Det ovanliga har varit att finna samarbetsandan mellan olika samhällssektorer och förmågan till okonventionella lösningar i en stad av Göteborgs storlek och betydelse. Men jag tror också att begreppet kidnappats för att motivera genvägar i de demokratiska processerna eller tystnad och undfallenhet.

Men viktigare än vad Göteborgsandan har varit är vad vi vill att den skall vara framöver.

Vi har fantastiska möjligheter. Göteborg ligger i hjärtat av det som den amerikanska tidskriften Newsweek kallar de nya Hansastaterna, det vill säga de nordiska länderna, Nederländerna och Tyskland. ”Länderna intar sex av de åtta första platserna i Legatums välståndsindex och kan skryta med bland världens högsta sparande”, skrev tidskriften beundrande.

Göteborg är fortfarande Nordens industriella hjärta. Vi har bra högskolor, en besöks- och evenemangsnäring i toppklass och många kulturinstitutioner med hög internationell standard.

Men Göteborg plågas av några ”stygga” problem. Ett av de största är segregationen. Ett annat är de eftersatta infrastrukturinvesteringarna. Ett tredje är ett slags ängslig ”lagomhet”. 2021 fyller Göteborg 400 år. Varför inte se jubileet på samma sätt som om vi skulle vara värdar för de olympiska spelen? Varför inte sätta mål som är så djärva att de nästan utmanar löjet men framför allt tänjer förmågan.

Varifrån skall vi få pengarna? Göteborg är en rik stad! Men mycket av kapitalet är bundet. Varför inte frigöra det så kallade strukturkapitalet genom försäljningar av tillgångar som lika gärna kan ägas av andra. Sälj fastigheter och bolag och undersök om det går att frigöra kapital från de många stiftelser som finns i staden. Använd medlen för att förvandla Göteborg till en föregångsstad inom stadsförnyelse, infrastruktur, miljö och social utveckling. En stad som tagit segregationen på handfastallvar och gjort något åt den. En stad med ovanlig akademisk och kulturell spänst.

Rio de Janeiro kommer att stå som värd för såväl fotbolls-VM som OS. Med dessa jätteevenemang som hävstång har staden och landet bestämt sig för vad tidskriften Fokus kallar ”ett av världens mest spektakulära urbana projekt”. På tio år skall en miljon människor som lever i fattigdom och utanförskap inkluderas i samhället. Samtidigt satsas enorma belopp på infrastruktur och stadsförnyelse, upprustning och nybyggnation.

Självklart handlar det om en ekonomi av en helt annan dimension än Göteborg och Sverige men också om problem av en annan storleksordning. Men vi måste tänka större och djärvare än vi egentligen är.

Det borde vara den nya Göteborgsandan!