Inför EMU-omröstningen 2003 blev jag tillfrågad om att delta i SVT:s debatt. Som jag minns det hade man samlat ett antal unga (allt är relativt) tyckare som skulle diskutera fördelar och nackdelar med ett eventuellt medlemskap i den europeiska monetära unionen. På plats fanns samtliga dåvarande ordförande för riksdagspartiernas ungdomsförbund. Sen var vi några stycken utan lika stark partipolitisk bindning. Eller i alla fall var det vad jag trodde.

Jag var där i egenskap av ledarskribent på GP. Att mina åsikter därmed var liberala fanns det ju knappast någon tvekan om. Det fanns också en tjej från en feministisk teatergrupp som var uttalat vänster och en annan som var ung företagare och klart EMU-positiv. Och så var det ett par som enligt uppgift var där för att företräda "vanliga människor". Bland annat en tjej som jobbade som elevassistent och en kille som presenterades som truckförare.

Redan under programmet reagerade jag på att "elevassistenten" och "truckföraren" verkade ovanligt vana vid att argumentera. Nu kan jag tänka mig att det finns en del elevassistenter och truckförare som är det i och för sig. Men jag fick ändå en känsla av att något inte stämde. Och visst. Knappt hade jag satt på min mobil efter sändningens slut förrän sms från vänner började trilla in. Elevassistenten och trukföraren var alls inte några "vanliga ungdomar", utan personer som varit mycket aktiva i både Vänsterpartiet och Ung vänster och som arbetade i organisationer som var emot euron. En av dem, Ana Rubin, sitter för övrigt i dag i Göteborgs kommunfullmäktige för just Vänsterpartiet.

Efteråt har jag förstått att SVT (i alla fall på den tiden) ibland gjorde så att de tog in människor i politiska debatter utan att redogöra för var de hörde hemma.

Erfarenheten från debatten inför EMU-valet 2003 har fått mig att tycka väldigt illa om människor och inte minst organisationer som inte står för vad de är. Som PRO och Hyresgästföreningen som allt som oftast vill låta påskina att de är opolitiska utan någon som helst bindning till socialdemokratin. Eller för den sakens skull jagvillhabostad.nu som inte heller de vill låstsas om att de mer eller mindre är en avknoppning av tidigare nämnda hyresgästförening.

En organisation som jag nyligen börjat fundera över är Yimby. Yimby är en forkortning av YesInMyBackYard och står i motsatsförhållande till alla som säger nej till att förtäta staden. De har ett vällovligt syfte och jag kan hålla med om en hel del som skrivs på föreningens hemsida. Bland annat publicerades häromdagen en välskriven och initierad text med tankeväckande bilder till av skribenten Jesper Hallén, om hur monotont det blir i en stad när man inte varierar fastigheternas exteriörer. Det finns även andra artiklar som är mumma för den som är intresserad av stadsplanering och Göteborgs historia.

Samtidigt överensstämmer Yimbys mål i mångt och mycket med socialdemokraternas. Den person som "ligger bakom" Yimby i Göteborg, Johannes Åsberg,verkar visserligen vara noga med att man inte tar ställning i partipolitiska frågor, men i forumen råder vänstervridning. Och Åsberg själv är aktiv s-bloggare och ordförande i tjänstemännens socialdemokratiska förening i Göteborg. Så hur är det egentligen? Är det som en jag och vän till mig misstänker, att Yimby är en testbana för socialdemokraternas stadsplanering?

Det skulle jag bra gärna vilja veta.