Det första Fredrik Reinfeldt gjorde som omvald statsminister var att erbjuda Miljöpartiet samarbete. Med Sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen var det hans skyldighet. Som ledare för en segrande minoritet måste Reinfeldt göra vad han kan för att åstadkomma en majoritetsregering.

Men om det ens blir formella samtal med Miljöpartiet, så torde de vara snabbt avklarade. Det saknas förutsättningar för ett organiserat samarbete. Centern har ingen anledning att släppa ifrån sig miljöministerposten och Reinfeldt har all anledning att vårda samarbetet mellan allianspartierna. Till detta kommer en rad motsättningar i sakfrågor som energipolitiken, skattepolitiken och infrastrukturpolitiken.

Kanske kan förutsättningarna för ett lösare samarbete mellan regeringen och Miljöpartiet förbättras med tiden. Men då först sedan Miljöpartiet har haft sin partikongress och bytt språkrör.

Man skall inte heller överdriva svårigheterna för Fredrik Reinfeldt att regera Sverige med en minoritetsregering. Socialdemokraterna klarade det utmärkt i många år och förutsättningarna är bättre nu än då.

Sverigedemokraterna kan bara nå inflytande i riksdagen om de rödgröna partierna samarbetar med dem om en misstroendeförklaring eller ett budgetalternativ. Detta torde vara uteslutet. Budgetlagen, som infördes efter 90-talskrisen, förhindrar dessutom Sverigedemokraterna från att driva populistiska utgiftsförslag i riksdagen.

Fredrik Reinfeldt kan lugnt använda den närmaste tiden till att formulera en regeringsförklaring och bilda en regering. Någon stor regeringsombildning behövs inte. Men på någon eller några poster behövs det en tydlig förnyelse som gärna får överraska.

Regeringens tyngsta uppgift de närmaste fyra åren blir att minska arbetslösheten. Det är samtidigt den viktigaste ungdomsfrågan och den viktigaste integrationsfrågan. Alltså behöver Reinfeldt en bra arbetsmarknadsminister. Gärna en minister som sticker ut och kan nå de ungdomar som regeringen har så svårt att komma till tals med.

Vågar Fredrik Reinfeldt vara djärv utnämner han Centerns Annie Johansson till arbetsmarknadsminister med särskilt uppdrag att ta sig an ungdomsarbetslösheten och arbetslösheten bland invandrare. Hon är en kompetent arbetsmarknadspolitiker, trots sina 27 år, och kan bli den ungdomsminister med utstrålning som regeringen så påtagligt saknar.

Centern kan utan större saknad släppa infrastrukturfrågorna om alternativet blir ett centerdepartement för näringsliv och arbetsmarknad.

Men om Reinfeldt vågar vara så djärv måste Centern i utbyte ge upp sitt mål att försvaga LAS. På den punkten är Moderaterna orubbliga. Men varför kämpa en förlorad strid när det finns andra möjligheter att nå liknande resultat?

I regeringens valplattform utlovas en storsatsning på lärlingsutbildning, lärlingsanställningar och lärlingsavtal. Med detta kan man uppnå mycket av det som Centern vill uppnå genom att i arbetslösa ungdomars intresse försvaga LAS.

Kanske är detta för mycket för snabbt för Centern. Men kanske ändå inte. Det är trots allt bättre att vinna något än ingenting alls. Och det är svårt att se det rationella i att bjuda Socialdemokraterna på en symbolladdad strid om anställningstryggheten där det blir lätt att finna "offer".