Jag väljer parti efter invandringsfrågan, men det tycks inte finnas någon som står upp för mina åsikter.

Missförstå mig inte. Jag håller inte med Sverigedemokraterna om att integration inte diskuteras. Bostads- och jobbpolitik har varit en rejäl del av valrörelsen. Religion diskuteras så intensivt att man kan tro att den är en statlig angelägenhet och inte en privatsak. (Betänk att när Göteborgs första moské byggdes var det enda klagomålet att den målats rosa. I dag är läget annorlunda. "Bygg er moské nånstans där vi inte ser den, annars är det vi som bränner ner den", som det illustreras i tv-serien från Bergsjön, Kniven i hjärtat.) Och svenska språket har upphöjts – inte så som SD vill, att olika dialekter ska läras ut i skolan, men ändå. Integrationsfrågan är levande.

Men flyktingar nämns inte. Afghanistan blev valfråga – våldsamma talibaner, svensk insats för skolflickors trygghet. Men ingen partiledare nämner afghaner som tvingas fly, ingen programledare kräver svar på vem som ska ge dem trygghet.

Det är politiskt logiskt. Moderaterna och Socialdemokraterna har tidigare samarbetat för en restriktiv flyktingpolitik, mot de övriga fem partierna. Det vill ingen tala om nu, när M och S ska vara varandras motsatser. Men i flyktingfrågan är de inte olika alternativ, de är två partier för ett stramande flyktingmottagande, tillgängliga för väljare som vill ha det så.

SD är förstås betydligt värre. Bara ca två procent (1 804 personer 2009) av dem som får uppehållstillstånd i Sverige varje år definierar SD som "riktiga" flyktingar (ibland godkänns också de få kvotflyktingarna). Krigsflyktingar och flyende undan tortyr tillhör dem som är "oriktiga" och inte ska få hjälp. Partiledare Åkesson vill backa från – han säger det tekniskt så att få förstår – New York-protokollet. Diskuterades flyktingpolitik skulle fler därmed få veta att SD vill stoppa flyktingmottagande från världen utanför Europa. Sammanlagt innebär politiken flyktingstopp.

Vissa ställer ändå flyktingfrågor: Varför får inte somalier återförenas med sina familjer? Vad hände med de apatiska barnen? Varför får flyktingar med samma skäl olika möjligheter att stanna? Frågorna ställs inte i tv-kamerornas ljus, utan i förorterna, ofta av dem som ännu inte får rösta. Flyktingdebatter som ordnas tenderar att stå med ett par stolar tomma när vissa partier inte dyker upp. Den lockar inte, publiken av iranier som förtvivlat visar tortyrskador och vill förstå varför deras rädsla inte bedöms trovärdig.

Det sägs ändå vara för dem integrationsdebatten förs, men få hör deras analys. De berättar om det misstänksamma, misshandlande flyktingmottagandet – redan i dag, före SD-inflytande. De berättar att den hårda flyktingpolitiken skapar integrationsproblem.

SD:s påstående att riksdagspartierna har en samsyn om generös flyktingpolitik är alltså våldsamt osant – men hur många väljare vet det när flyktingar aldrig diskuteras? Det är trots allt bara om man vill ha ett totalt flyktingstopp man behöver rösta på SD – eller Malmömoderaterna.

Likt SD-väljaren känner jag mig sviken på bred front. Men jag behöver inte ett nytt riksdagsparti – bara att MP, V, KD, C eller FP hade stått upp för sina åsikter.