Det händer att jag möter en kvinna i niqab när jag väntar på bussen vid Brunnsparken. Blir jag provocerad? Ja, en smula. Av vad? Hennes instängdhet eller min utestängdhet? Kanske både och. Blir jag indignerad? Ja, något. Det är klart jag undrar varför en medvandrare väljer att så radikalt förtrycka sig själv.

Givetvis funderar jag över om hon valt ansiktsslöjan eller inte förmått värja sig mot mannens, männens, religionens eller traditionens krav. Och så blir jag lite imponerad. Det krävs en hel del mod att så utsätta sig för omgivningens ifrågasättande blickar och ibland tydliga förakt.

Är slöjan ett problem? I så fall för vem? Vi lever i en kultur där kontakt öga mot öga, ansikte mot ansikte är en förutsättning för all annan kommunikation. Att inte möta den andres blick är både oartigt och suspekt. Att bara se ögonen bakom en niqab räcker inte. Vi läser varandras ansikten. Så det är väl därför jag blir en smula provocerad. Jag kan inte läsa hennes ansikte, men hon kan läsa mitt.

I Brunnsparken gör det ingenting. Vill hon leva så, får jag vänja mig. Men i skolan och på arbetsplatsen blir niqab eller burka ett både principiellt och praktiskt problem. Och även om vi tänjer viljan att inkludera till det yttersta, vilket jag tycker vi skall göra, finns en yttersta gräns.

Folkpartiledaren Jan Björklund har förslagit förbud mot heltäckande slöja i skolan. Självklart är det bättre att komma överens. Ungdomar gillar att provocera vuxna som låter sig provoceras. Förbud blir lätt kontraproduktivt och skolans slöjproblem torde vara marginellt. Men tilltar bruket av heltäckande slöjor tycker jag förbud är rimligt. Niqab och burka omöjliggör vanliga samtal och kan inte förenas med skolans uppdrag att verka för jämställdhet mellan könen.

Barns villkor är en sak, vuxnas val något annat. I SVT:s partiledarutfrågning konfronterades Björklund med en kvinna som ansåg sig diskriminerad på arbetsmarknaden på grund av sin slöja. Hon bar heltäckande klädsel samt hijab, en huvudduk som bara lämnar ansikten fritt.

Folkpartiledaren sa det självklara – att diskriminering på grund av klädsel inte är okej. Kvinnan fick rådet att vända sig till Diskrimineringsombudsmannen. Det var säkert motiverat, men helt enkelt tycker jag inte att det är.

På de flesta arbetsplatser tillämpas klädkoder. Det finns praktiska skäl. Kort ärm på sjukhus är regel för att inte vårdpersonal skall sprida smitta mellan patienterna. Men det finns också kulturella klädkoder.

Den som söker jobb på en bank kommer inte till anställningsintervjun i skitna jeans och med ring i näsan. Möjligen går det numera bra med hästsvans och ring i örat.

Den som vill stå i butik förväntas få kunderna att trivas. Det utesluter inte hijab, men säkerligen niqab. Och det tycker jag inte är diskriminering.

Det franska förbudet mot att bära burka och niqab på allmän plats är ett övergrepp. Privatliv är privatliv! Att få bära niqab eller burka i Brunnsparken är en självklar rättighet, men också en självvald begränsning av livets möjligheter. På busshållplatsen, när jag sneglar för att inte stirra, undrar jag varför, men går inte fram och frågar. Jag har inte med hennes niqab att göra och hon har rätt att få vänta på bussen i fred.