Ett gammalt uttryck säger att "när krubban är tom bits hästarna". Det tycks just nu vara fallet inom socialdemokratin, där Mona Sahlin i skuggan av dåliga opinionssiffror utsätts för omfattande intern kritik. Nyligen kritiserade Göran Persson den nuvarande S-ledningen för att inte föra valkampen med tillräcklig energi. I söndagens Agenda framträdde förre näringsministern Björn Rosengren, tidigare chef för Sahlin i just näringsdepartementet, och förklarade att den rödgröna alliansen aldrig varit någon bra idé.

Aftonbladet presenterade i tisdags en lista på tidigare S-ministrar som var kritiska mot sättet att driva valrörelse. Där återfanns också Kjell-Olof Feldt som förklarade att Socialdemokraterna borde ha gått till val på egen hand och sökt samarbete först efter valet. Enligt Feldt känns det smärtsamt för många att en röst på S också nu kommer att vara en röst på V och MP.

I går hade GT/Expressen en stort uppslagen artikel med rubriken "Vinn valet eller få sparken", där ett 30-tal socialdemokrater, en del anonyma, klargjorde att om Sahlin inte klarar av att bärga valsegern måste hon lämna partiledarposten.

Den här formen av öppen eller förtäckt kritik är mycket ovanlig, för att inte säga uppseendeväckande, bara drygt två veckor före ett val. I skuggan av sviktande opinionssiffror befinner sig Sahlin under hård press. Det märktes också i onsdagskvällens tv-debatt mot Fredrik Reinfeldt, där Sahlin försökte vända kritiken från sig genom att gå till närmast våldsam offensiv mot denne.

Vad är det då som gått snett i valupplägget? Några problem är uppenbara. Den rödgröna koalitionen är fortsatt omdiskuterad. Det handlar dels om att bilden av Socialdemokraterna som det självskrivna stora partiet i svensk politik rubbats av att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommit att ingå som likvärdiga partners.

Därtill skapar den utlovade regeringssamverkan med Vänsterpartiet problem. Detta var uppenbart vid tisdagens presentation av det rödgröna valmanifestet. Sittande tillsammans med Lars Ohly, känd för att varken sky skattehöjningar eller kraftiga utgiftsökningar, tvingades Sahlin återkommande understryka att Socialdemokraterna verkligen står för en ekonomiskt ansvarsfull politik.

Ett annat problem är hur Socialdemokraterna uppträtt i opposition. De har slagit urskillningslöst mot regeringen. Landets ekonomi har varit vanskött, det som gjorts har varit felaktigt, för lite och dessutom för sent.

I själva verket visar det sig nu att Sverige gått starkare ur den ekonomiska krisen än nästan något annat EU-land. Så sent som i onsdags kom Konjunkturinstitutets senaste rapport. Den visar på fortsatt hög tillväxt i ekonomin; det gäller både export, konsumtion och investeringar. Sysselsättningen ökar enligt KI i "snabb återhämtning". I går höjde Riksbanken också reporäntan med 0,25 procent, ett uttryck för tron på en uthållig konjunkturuppgång.

Allt detta är ett gott betyg för regeringens politik. Om oppositionens tidigare kritik visat sig vara så felaktig, hur trovärdig blir då dagens kritik?

GP 3/9 -10