Ett modern välfärdsland där jobben sätts först – det är vårt framtidsland. Så skriver de rödgröna partierna i sin gemensamma regeringsplattform – med ord lånade av regeringsalliansen. Hur vill då Sahlin, Ohly, Wetterstrand och Eriksson förverkliga denna verkligen goda ambition?

Under rubriken "Rivstart för Sveriges unga" upprepas löftet om ett ungdomsavdrag där hela arbetsgivaravgiften tas bort för den som anställer en ung arbetslös. Löftet är värt 750 miljoner kronor. Att de rödgröna partierna i sitt budgetalternativ beslutat höja arbetsgivaravgiften för alla unga med 10 600 miljoner kronor förtigs.

Att satsa 750 miljoner kronor på att ge unga arbetslösa jobb förefaller meningslöst om man samtidigt gör det 10,6 miljarder kronor dyrare att anställa ungdomar.

Med samma metodik får småföretagen sänkta socialavgifter med två miljarder kronor "för att förstärka svensk industris konkurrenskraft". De pengarna kan behövas när den rödgröna budgeten höjer energiskatter som slår mot både produktion och transporter med fem miljarder kronor nästa år.

De stora satsningarna i valplattformen är 12 miljarder kronor till kommunerna på fyra år samt generösare sjukförsäkring och a-kassa för tillsammans 5,2 miljarder kronor nästa år. Genom att höja skatterna på arbete frigörs pengar till offentlig sektor och till socialförsäkringarna. Det är ett vägval som inte sätter jobben först.

Skolan är den efter jobben viktigaste valfrågan. Oppositionens skolpolitik avviker inte nämnvärt från regeringens – utom på en mycket väsentlig punkt. De rödgröna partierna vill att gymnasieskolan skall ge alla elever högskolebehörighet. Det är i bästa fall god vilja mot bättre vetande.

En tredjedel av alla gymnasister avbryter sina studier eller blir underkända. Det är alldeles uppenbart att de höga teoretiska kraven inte passar alla. Regeringen vill därför införa ett fritt val på yrkeslinjerna. Den som är teoritrött skall kunna avstå från högskolebehörigheten och ändå få en komplett yrkesutbildning. Varför de rödgröna partierna vill återinföra krav som sorterar ut en tredjedel av gymnasisterna är gåtfullt. Till något framtidsland leder det inte.

Valfrihet står inte högt i kurs hos oppositionen. Den fria etableringsrätten som skapat många nya vårdcentraler avskaffas. Medborgarna får dock fortsätta att välja vårdcentral – om de nöjer sig med de vårdcentraler rödgröna politiker anser att de behöver.

Även valfriheten för äldre inskränks och ersätts med så kallad "verklig valfrihet". Den skall ge inflytande över "vad man får hjälp med, hur hjälper utförs och när insatsen görs". Men alltså inte makt över vem som tillhandahåller hjälpen. Det är ett mycket väsentligt ingrepp i vuxna människors privatliv. Varför kan inte den som blir gammal få behålla sitt självbestämmande?

Den rödgröna oppositionen ligger för närvarande efter regeringen i samtliga opinionsundersökningar. Men marginalen är inte stor. Om de rödgröna partiernas valplattform ändrar på detta torde det bli till regeringens fördel. Hur som helst leder deras politik inte till något framtidsland, snarare till ett dåtidsland.

GP 1/9 -10