Så var det dags. Man skall visserligen akta sig för att säga nu eller aldrig om ett enstaka framträdande i en lång valrörelse, men för oppositionsledaren Mona Sahlin handlar snart sagt varje framträdande om nu eller aldrig, vinna eller försvinna. Och även om utfrågningarna är många, så är partiledarutfrågningen i SVT fortfarande en av valrörelsens tyngdpunkter. I går kväll kunde alltså Mona Sahlin vinna eller försvinna.

Utgångsläget var dåligt. Efter år av djup lågkonjunktur och internationell finanskris har Sahlin förlorat ett, enligt valforskarexpertisen, ointagligt opinionsförsprång. Sedan juni månad leder regeringen i samtliga mätningar. Och när opinionsinstituten frågar väljarna vilken av statsministerkandidaterna de hyser förtroende för blir resultaten förödmjukande för Sahlin. Trots hög arbetslöshet leder moderaten Fredrik Reinfeldt skyhögt över socialdemokraten Mona Sahlin.

Varför? Ett viktigt svar är att socialdemokraterna fick den partiledare de ville ha, när Anna Lindh var död och Margot Wallström inte ville, men inte den partiledare de hade behövt. Mona Sahlin valdes för att bli en lyssnande lagledare. Men i kristider behövs en partiledare som utstrålar handlingskraft och inger förtroende. Det gör inte Sahlin, däremot Reinfeldt för att inte tala om finansminister Anders Borg.

Mona Sahlin begick också ett strategiskt misstag när hon tog med även Vänsterpartiet i samarbetet med Miljöpartiet. Resultatet är en mycket splittrad politik. Socialdemokrater som ägnat stora delar av livet åt att hålla kommunisterna på armlängds avstånd förväntas nu dela säng med Lars Ohly – som av enbart taktiska skäl slutat kalla sig kommunist. Och partiets kärna av industriarbetare förväntas ställa upp för Miljöpartiets höjda energi- och transportskatter, trots att de riskerar jobben i basindustrin.

Dessutom framstår det som gåtfullt hur Mona Sahlin, som i fyra år beskrivit varje skattesänkning som ett hot mot välfärden, kan gå till val med löften om stora skattesänkningar. Är stora skattesänkningar ett hot mot välfärden gäller ju detta även om de riktas till pensionärer.

Sahlin överraskade inte. Med hänvisning till välfärden förklarade hon att det viktiga nu är att sätta stopp för ytterligare inkomstskattesänkningar. Fast då hade hon först sagt att pensionärerna behövde sänkt skatt för att få bättre välfärd. Varför det inte gäller den som arbetar är en intressant fråga.

För så är det ju – egna pengar är välfärd, både ekonomiskt och som självbestämmande. Regeringens jobbskatteavdrag är en betydande välfärdsreform.

En välfärdssänkning för många är däremot Mona Sahlins beslut att höja bensinpriset med 49 öre per liter. Hennes motivering att höjningen skall hjälpa glesbygdens folk att ställa om från bensinbil till något annat speglar en storstadsbos värld. Prishöjningen kommer direkt. Alternativen, som gasmackar, kanske aldrig.

Vann hon eller försvann hon? Jag tror varken eller. Utfrågningen var påtagligt snäll. Att Mona Sahlin vill införa fastighetsskatt efter taxeringsvärde oavsett vilka inkomster husägaren har kan inte ha överraskat någon. Men hur fler vårdcentraler och apotek kan ses som ett samhällsproblem, om de är privatägda, är och förblir en gåta för alla som inte ser politisk styrning som välfärdens förutsättning.