I början av sommaren vållade det debatt när det stod klart att Socialstyrelsen med kort varsel beslutat om att upphäva de gällande föreskrifterna om skyddsåtgärder för personer med åldersdemens i särskilda boendeformer för service och omvårdnad. Dessa föreskrifter har fungerat som stöd för särskilda boenden när de tvingas ta till sänggrindar, larmmattor och kodlås på dörren, för att förhindra att äldre med demenssjukdom utsätter sig själva för fara.

Enligt myndigheten var det gällande regelverket föråldrat och kränkande. Den naivitet som präglar Socialstyrelsens agerande är slående. Ännu tydligare blev okunskapen när utredaren Helena Axestam, i tidningen Dagens Medicin, föreslog att personalen på demensboendena borde gå med ut i stället för att förlita sig på låsta dörrar. Eller att de kunde bjuda på en kopp kaffe.

För en oinsatt kan det kanske låta sympatiskt. Men i realiteten så fungerar det inte att personal försvinner lite hur som helst. Det är mycket som skall hinnas med och även om det är viktigt att de gamla får komma ut ofta, är det orimligt att tvingas vakta dörren 24 timmar om dygnet.

Socialstyrelsen menar dock att problemet kan lösas med mer personal. Och visst, man skall inte sticka under stol med att äldreomsorgen ofta är underbemannad. En del av oron och behoven av att ge sig iväg skulle säkert kunna lindras om det fanns fler som kunde avleda och aktivera de gamla. Ibland räcker det med att sätta sig ned och prata en stund.

Men lika ofta gör det det inte. Och det spelar ingen roll hur många anställda det finns på ett boende om förvirrade Gerd, 93 bestämt sig för att ensam gå ut barfota mitt i vintern för att hon skall ta tåget hem (till huset som är sålt) till Eksjö (där hon inte bott på 7 år) för att vara hos sin käre make (som gick bort 1972). Finns det inga låsta dörrar så går hon.

Konsekvensen blir ett moment 22. Vårdpersonalen får inte stoppa de demenssjuka från att försätta sig i situationer då de riskerar att förfrysa eller bli påkörda. Samtidigt finns det knappast någon som tycker det är okej om sköterskor och biträden bara vinkar hejdå när gamla och sjuka promenerar iväg barfota i snön.

Hade Socialstyrelsen funderat ett varv till och lyssnat på dem som arbetar med äldre som drabbats av demens hade de kunnat vänta in den utredning som skall presenteras för regeringen i höst, och som förväntas ligga till grund för en ny lagstiftning på området. Nu befinner sig de som arbetar inom demensvården istället i någon sorts limbo. Man får hoppas att de lyssnar på sitt förnuft och sätter de sjukas trygghet före otillräckliga regelsystem.

Tyvärr verkar det inte som om vård- och omsorgspersonalen kan vänta sig något stöd eller vägledning uppifrån. Socialdemokraten Marina Johansson, som i dag har det övergripande ansvaret för kommunens äldreomsorg, kände till för några dagar sedan när hon upplystes av GP, inte ens till Socialstyrelsens tilltag. Hur det nu är möjligt.

Johanssons ointresse visar tydligt att det vore välbehövligt med ett maktskifte som leder till att någon med större kunskap och intresse för äldreomsorgsfrågor får ta över ansvaret för de här frågorna. Sådana personer finns det gott om inom Göteborgsalliansen.