Fläckar på handuken. Klet under fötterna. Vilken strandutflykt som helst kan bli en påminnelse om olja. Och då avses inte den välluktande sort som styrks över solvarm hud.

Vi talar om de äckliga svarta klumpar som flutit iland här och var. Visserligen var de fler förr. Ett skärpt regelverk, mer effektiv sjöövervakning och bättre metoder att jaga förorenande fartyg har bidragit till att våra kuster blivit lite renare. Men i gengäld har den allt mer intensiva fartygstrafiken, i kombination med fler oljetransporter med stora tankers, ökat riskerna för kollisioner.

Dessutom släpps små mängder olja kontinuerligt ut från olika källor. En hel del finns på land. Via avloppet och vattendrag förs olja från bensinstationer, garaget med mera ut i havet. Och för några år sedan påminde ett läckande cistern i Skarvikshamnen om potentiella hot mot Göteborgs skärgård.

Ett annat exempel på oljeutsläpp är spill från de borrhål som finns utanför norska kusten – varav några ligger nära Skagerrak.

Vad skulle hända med Västkusten om en av Nordsjöns plattformar exploderar? Får det lika dramatiska effekter som efter olyckan i Mexikanska golfen?

Sannolikt inte, säger marinbiolog Jonas Fejes, vid oljeskadegruppen på Svenska Miljöinstitutet.

– I Nordsjön borras det bara på 300 meters djup. Då blir det lättare att stoppa läckan, man kan jobba med dykare. Dessutom är det inte fråga om samma tryck, inga champagnekällor som den i Mexikanska golfen.

Om olyckan skulle vara framme skulle inte sådana jättemängder olja hinna läcka ut. Och det finns tre länder med god beredskap att rycka in. Danmark, Norge och Sverige byggde upp samarbete och kompetens under arbetsåren med EU-projektet Forum Skagerrak.

Inom ramen för detta samarbete dryftades ett annat läckageproblem – från alla de vrak som finns i området. I Skagerrak finns minst 261 större skeppsvrak som kan innehålla större eller mindre mängder olja och därmed hota havs- och kustmiljön.

Att gamla vrak förr eller senare rostar sönder i vatten är väl känt. Och det betyder att befintlig olja börjar sippra ut, alternativt läcker ut i stora mängder om vraket exempelvis bryts sönder.

”Frågan vem som ska ta ansvar för och bekosta nödvändiga åtgärder för att förhindra miljöskador är därför central och återstår att lösa”, står det i den sammanfattande rapporten från Forum Skagerack II.

Principen om att låta förorenaren betala håller exempelvis inte för fartyg som sjönk under andra världskriget. Det enda rimliga är därför att staten på ett eller annat sätt får bekosta sanering. Givetvis bör saneringen inledas i tid, innan läckageproblemen blir ett riktigt allvarligt miljöproblem. Men tyvärr dröjer arbetet.

Länsstyrelsen i Västra Götaland har visserligen gjort en kartläggning och riskbedömning av vraken i Skagerrak. Och Chalmers har presenterat en förstudie om vraksanering. Men regeringen vill ha ännu säkrare underlag och gav därför för två år sedan Sjöfartverket i uppdrag att göra en mer detaljerad undersökning.

Visst är det klokt att noga inventera de vrak som finns. Men det ena goda borde inte behöva skymma det andra. Det finns vrak, som Skytteren utanför Lysekil, vars läge och potentiellt farliga innehåll är väl känt.

Att det vraket ligger nära ett unikt och känsligt havsmiljöområde gör det ännu mer angeläget att skynda på. Teknik för att suga upp vrakolja finns. Men det kostar förstås.

Ån andra sidan har olyckan i Mexikanska golfen blivit en påminnelse för alla om vikten av att tänka efter före. Visst kan säkerhetsåtgärder kosta tid och pengar. Men det kan bli ännu dyrare att slarva. Ett större oljeläckage på Västkusten påverkar inte bara miljön utan också fiskeindustrin och turismen. Ingen vill servera svarta kräftor. Kletiga stränder och kobbar är inga turistmagneter.

Maria Haldesten

Detta var den andra delen i serien om olja. Nästa artikel: Säg mig vilken olja du köper ...