I lördagens Aftonbladet kastar ledarskribenten Ingvar Persson (S) skit på regeringen och inte minst på Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Persson (M).

"Sjukförsäkringen handlar inte om statistik eller stora tal. Den handlar om vardagen för riktiga människor", skriver Persson. Han hänvisar sedan till ett fall som Aftonbladet skrivit om: en kvinna vid namn Catrine Johansson har fallit mellan stolarna eftersom hon av försäkringskassan bedöms vara för frisk för att vara sjukskriven, men själv anser sig vara för sjuk för att kunna arbeta.

"Catrine Johanssons situation är nämligen inte resultatet av ett misstag. Det är effekten av den politik regeringen fört de senaste fyra åren", slår Ingvar Persson fast.

Jag, som till skillnad från Ingvar Persson och resten av Aftonbladets ledarredaktion, inte lider av minnesförlust har svårt att ta angreppen på allvar. Tyvärr finns det en massa andra människor som tror på Aftonbladets snack om "det nya hårda Sverige". Om de istället satte sig ned och gjorde en snabb sökning i tidningarnas arkiv, hade de upptäckt att berättelser om människor som "drabbats" av försäkringskassan inte är något som dykt upp under den senaste fyraårsperioden.

Vad sägs om föräldrarna som tvingas vara ifrån sitt hjärtsjuka barn, efter att reglerna för tillfällig föräldrapeng ändrats första juli 2006 (Expressen 16/9 -06)? Eller rapporten om att allt fler nekas sjukersättning efter att skärpta krav införts i december 2003 (GP 20/9 -05)? En man som kallar sig Nisse, berättar i Aftonbladet (3/3 -05) om hur han under lång tid kämpat med försäkringskassan för att få rätt till rehabilitering. Ett par dagar innan har smärtpatienten Anki Karlsson, i samma tidning, gått ut med ett upprop om att "det måste bli ett slut på klappjakten på oss sjukskrivna". Och ytterligare några dagar tidigare (27/2 -05) har Aftonbladet en artikel om Olle Kryssing 55, som precis som Catrine Johansson hamnat mellan stolarna och är för frisk för sjukpenning, men för sjuk för a-kassa, och därför inte får någon ersättning alls utan tvingas leva på sin fru.

Detta är alltså bara några av alla exempel på hur människor behandlades i "det gamla hårda Sverige", under S- regeringen Persson. Sanningen är att det alltid har funnits, och kommer alltid finnas, de som hamnar på kant med myndigheterna. Oavsett regering.

Försäkringskassan är beroende av hur de enskilda handläggarna sköter sitt jobb och av vilka bedömningar de gör. Samtidigt måste det finnas regler och ramar som garanterar att vi alla behandlas likvärdigt. Att det finns människor vars situation inte passar in i dessa ramar bör inte förvåna någon. Det är omöjligt att skriva ihop en lagstiftning som täcker in alla eventualiteter som inträffar i varenda enskild människas liv. När problem likt Catrine Johanssons eller Olle Kryssings uppstår, borde försäkringskassans tjänstemän (ibland i samarbete med arbetsgivare eller någon annan myndighetsrepresentant) klara av att lösa dem. Men uppenbarligen är även försäkringskassans anställda människor. En del av dem empatiska och kompetenta. Andra okunniga och fyrkantiga.

Det regeringen Reinfeldt gjort genom sin reformering av sjukskrivningsreglerna är att ändra fokus från det sjuka hos människan till det friska. Det är en sund utgångspunkt tycker jag. Är man dödssjuk så skall man självklart inte behöva arbeta, men så länge människor i alla fall till viss del kan utföra någon form av jobb, är det ovärdigt att de blir förtidspensionerade och "slängda på soptippen". För att det inte skall ske måste man ha någon form av kontrollstationer allteftersom en sjukskrivning löper på. Alternativet är att göra som i det "gamla hårda S-Sverige" och iskallt tvångsförtidspensionera alla sjukskrivna med 64 procent av den tidigare inkomsten, efter ett år. Det, Ingvar Persson, var något som drabbade riktiga människors vardag väldigt illa.