Numera gäller det som bekant att vara klimatmedveten, bland annat vid resor. För den som drabbas av dåligt miljösamvete i samband med semesterresan erbjuder påpassliga affärsföretag något som kallas klimatkompensation. Min misstanke är att kompensationen betyder mer för företagen än för klimatet.

Hur vi väljer att resa handlar emellertid också i hög grad om tid och pengar. Nyligen hemkommen från en tre veckor lång semester i Frankrike tvingas jag konstatera att den som till äventyrs vill resa klimatvänligt inte har det helt lätt.

För att få några extra dagar i Paris i stället för att ligga och slita ute på vägarna hade vi valt att ställa bilen hemma. Flyg till Paris från Göteborg och sedan tåg till semesterlägenheten vid den normandiska kusten.

Men eftersom vi ändå skulle ta tåget från Paris skulle man kanske kunna ta tåget dit också – från Göteborg? Det visade sig vid närmare efterforskning vara ett fullständigt orealistiskt alternativ. Något direkttåg till Paris fanns inte ens tillgängligt från Köpenhamn. Förbindelsen förutsatte ett eller två byten i Tyskland. Resan skulle ta närmare ett dygn. Dessutom skulle det, även med ett fördelaktigt Interrailkort, bli mer än dubbelt så dyrt.

Så vad väljer man? Ett direktflyg med Air France på två timmar till halva priset? Eller en strapatsrik dygnslång tågresa till dubbla priset? Det blev naturligtvis flyget.

Visst kan tågresande också för semesterfirare ha sina fördelar. Tågluffande är ett alternativ för den som vill ta sig runt mellan lite olika storstäder. För den som tröttnat på att sträckköra på Autobahn kan biltåg vara ett alternativ, om än inte särskilt billigt.

Men för den som vill ställa bilen och åka på semester till en bestämd destination i Europa är tåget alltför sällan konkurrenskraftigt. Det är för krångligt, det är för dyrt.

Naturligtvis är det roligt att en viss tågcharterverksamhet kommit igång. Men i praktiken handlar det inte om mycket mer än en droppe i havet jämfört med all flygcharter.

På något sätt är det som om tiden stått stilla. På flygsidan är sedan länge de gamla nationella monopolen uppbrutna. Konkurrens har pressat priser och uppstickarbolag har etablerat sig. Allt detta har varit till fördel för resenären.

På tågsidan har förvisso några enstaka höghastighetslinjer etablerats i Europa. Men i övrigt har någon produktutveckling knappt ägt rum sedan tågluffarkorten på 1970-talet, om vi ser till resor över nationsgränserna. I huvudsak är tågtrafik inneslutet i gammalt nationellt tänkande.

Visst finns betydande skillnader mellan tåg och flyg. Tågtrafik är rälsbunden och utrymmet därmed begränsat. Flygrummet är däremot nästan obegränsat. Men bristen på nytänkande i tågsektorn är förvånansvärd, även om en förklaring delvis ligger just i att de nationella bolagens intresse stannar vid den egna gränsen.

I dessa klimatdebattens dagar borde internationell tågtrafik kunna ha en enorm potential framför sig. Men det förutsätter att de gamla monopolkolosserna vaknar upp och visar intresse för att erbjuda konkurrenskraftiga produkter. Dit är det ännu långt.

Då bortser jag i sammanhanget helt från svenska SJ:s ansträngningar de senaste veckorna att skrämma bort passagerare och ge tågtrafik dåligt rykte. Det stannar förhoppningsvis vid en kort men beklaglig parentes.