Guillermo Fariñas Hernández är politisk fånge i Kuba. Hans tillstånd är mycket allvarligt. Sen slutet av februari, då en av hans medfångar Orlando Zapata dog av en 85 dagar lång hungerstrejk, har Guilliermo matvägrat. Sedan mitten av mars har han vårdats på sjukhus. Telegrammen berättar nu att han är nära döden.

Sedan mitten av 90-talet har Guillermo varit aktiv i demokratirörelsen, framför allt som oberoende journalist som lyft frågor om yttrandefrihet och internets tillgänglighet i sitt hemland. Kuba brukar beskrivas som Internets och det fria ordet största fiende när organisationer som Reportrar utan gränser rankar tillståndet världens länder. Det är landet där fria ord är farliga.

Nyheten om Guillermo Fariñas tillstånd kommer samtidigt som den spanske utrikesministern Miguel Angel Moratinos rest till Havanna för att förmå regimen att behandla sina politiska fångar bättre och respektera mänskliga fri- och rättigheter. Små framsteg har gjorts, politiska fångar har förflyttas från fängelser långt från sina hemstäder till celler närmare sina familjer och anhöriga. Här spelar den katolska kyrkan en tung roll. Spanien hejar på. Men smink kan inte dölja blåtiror. Det cirkulerar rykten i spanska medier att en större frigivning är på gång, då genom att 50 - 70 politiska fångar kommer att landsförvisas och att några europeiska länder skulle vara redo att ta emot dem. Så sent som förra veckan presenterade Amnesty international en vädjan till regimen att öppna det politiskt stängda landet där tusentals personer är fängslade som en konsekvens av sitt politiska engagemang.

Den som letar efter tecken på politisk förändring på Castros Kuba hittar inga alls. Det är slående hur ovillig regimen är att sätta igång en reformprocess. Några kosmetiska justeringar har gjorts, men inget grundläggande och inget bestående. Inte ens en ekonomi i fritt fall har ökat intresset för att förändra den politiska kursen. Hur tankarna verkligen går hos landets ledning och partiet är svårt att veta, då det inte finns någon publik arena för debatt. Att det gamla gardet inte vill något vet vi, men hur ser det ut därunder? Den regeringsombildning som Raul Castro gjort har befäst den hårdföra falangen. Maktbasen finns alltjämt hos militären och säkerhetsstyrkorna. Näven är hårt knuten.

Däremot tycks det vara förändring av Kuba-politiken på gång i USA. Blockaden mot Kuba är ifrågasatt, kanske nu på väg att också formellt avskaffas. Förra veckan röstades ett förslag igenom i representanthuset som öppnar för obegränsad frihet för amerikanska medborgare att resa till Kuba och vidare en uppluckring av den så kallade handelsblockaden. I praktiken sker en omfattande handel mellan USA och Kuba, så stor att USA faktiskt i år svarar för 70 procent av Kubas utrikeshandel. Blockaden är verkningslös, både politiskt och praktiskt.

Förändring på Kuba kan bara åstadkommas av kubanerna själva. Vi utanför kan i bästa fall hjälpa till. Det stora hindret för utveckling och förändring finns i det totalitära politiska systemet. Det måste man förstå när Kubas politiska framtid ska bedömas. Det är i Havanna det avgörs, inte i Madrid eller Washington.