Solen skiner på kristdemokraternas riksting. Opinionssiffrorna är väl inte toppen, men stämningen är god och modet är stort. På åsiktstorget kan man höra talare berätta om världens bästa familjepolitik, världens bästa vårdpolitik och andra omdömen i samma klass om den egna politiken.

Här hålls det seminarier, några utställare, i huvudsak intresseorganisationer, finns på plats. På stan hålls debatter och aktiviteter för barnen. På ett näraliggande torg finns en hoppborg utställd. Det är lite av fest för de partitroende.

På fjolårets riksting lanserade Göran Hägglund sina teorier om verklighetens folk som var ett angrepp på kulturelit och årsiktspoliser, men också överambitiösa politiker som vill vidga politikens räckvidd. Det retade och provocerade, så mycket att Marcus Birro (kd) utnämnde partiledaren till det närmaste rebell vi kommer i den svenska ankdammen. I år fortsatte Göran Hägglund på samma tema, med vassa slängar mot DN:s kulturredaktion. Inledningstalet varade i nästan en timma. Hägglund såg kristdemokraternas roll som politikens gränspoliser.

Den diskussion som han försöker ta upp är angelägen och viktig, men i retoriken och partimiljön blir det överdrivet och onyanserat, ibland på ett vulgärt sätt. Hägglund sätter politiken som medborgarnas motsats. Det är själva ansatsen. Människor har ingen makt, klåfingriga politiker styr och ställer i deras liv. Vi lever mer eller mindre i ett monolitiskt samhälle, där statens våta filt lagt sig över oss alla.

Den typen av verklighetsanalys är inte särskilt användningsbar. Den är väldigt osaklig. Jag tror verklighetens folk känner sig främmande inför sådana utsagor.

Varje form av reglering är en frihetsinskränkning, ja så står det i det dokument som partistyrelsen levererat till tinget. Och att begränsa rätten till egendom eller ställa upp hinder för äganderätten är att beskära friheten för människor.

När jag frågar Hägglund vad han menar värjer han sig, ja egentligen kanske de inte menar just så som det är skrivet.

Avsikten är, säger han, mer att väcka debatt och försöka vara med och skapa ett annat synsätt på det civila samhället och medborgarna.

Till saken hör att KD själva inte är främmande, och till och med pådrivande, för att ha mycket starka synpunkter på vad människor äter, dricker och vem de gifter sig med (eller snarare vem de inte ska gifta sig med). För att nämna några exempel.

Att då så nyanslöst kasta sig in i debatten är riskabelt. Bumerang finns det nåt som heter.

Mesta applåden fick Hägglund när han skojade om det röd-gröna laget, apropå fotbolls-VM. Ett lag med nästan bara vänsteryttrar, obefintligt mittfält och som är särdeles svaga inom straffområdet. Det var ganska kul, men inte så substansfyllt. Men det hör ju till de retoriska knepen.

Begreppet civilt samhälle återkom ofta i talet. Han talade om att stärka denna sektor bland annat genom avdragsrätt för gåvor till ideella föreningar, en fråga som allianspartierna inte ännu kunnat enas kring trots ett halvt löfte i regeringsförklaringen.

Jag tycker det är en bra fråga att koppla till diskussionen om politikens gränser kontra autonomi för föreningar.

Som helhet tycker jag inte Göran Hägglund lyckade svara på frågan varför kristdemokraterna behövs.