Människor med funktionshinder har klart sämre levnadsvillkor än genomsnittssvensken. Den rapport som Socialstyrelsen presenterade igår talar sitt tydliga och trista språk; svagare ekonomi, bidragsberoende, sämre levnadsvillkor i övrigt och lägre utbildning är den verklighet som råder för dessa människor.

På flera områden, bortsett från boende, går utvecklingen mycket sakta eller den till och med stagnerar jämfört med för tio eller tjugo år sedan. Politiken biter inte. Och ingen gör något åt det. Riksdagsbeslut till trots.

Den verkligt kritiska frågan handlar om arbetsmarknadens tillgänglighet. Endast var tionde person i den gruppen har någon koppling till arbete, och det är en situation som bestått oavsett konjunktur eller färg på regering.

För de flesta blir det sjuk- eller aktivitetsersättning i stället för arbete. Ofta livslångt, med följder som usel ekonomi och torftigt socialt liv.

Socialstyrelsen ser detta som ”en kombination av funktionsnedsättningens effekter, tillgänglighetsbrister, diskriminering och brister i välfärdssystemen.”

I rapporten beskrivs olika inlåsningseffekter i välfärdsystemen. Till exempel är övergång mellan daglig verksamhet och arbetsmarknaden nästan obefintlig.

Antalet unga män i åldern 20-29 år som har aktivitetsersättning och finns inom daglig verksamhet har ökat med flera hundra procent under 2000-talet. Och där blir de troligtvis kvar fram till sin pensionering. I en tidigare rapport från 2006 beräknades statens betalningsåtagande för dem som då beviljats sjuk- och aktivitetsersättning uppgå till 566 miljarder kronor.

Det finns en alternativ användning av dessa resurser, till exempel omvandla bidrag till stöd för arbete. Det gäller att släppa loss tyglarna, vara smidig och påhittig. Olika deltidslösningar måste vara möjliga. Reglerna ska vara runda, inte fyrkantiga.

Många personer i gruppen skulle med samordnade och individuellt anpassade insatser kunna nå ett arbete antingen på den reguljära arbetsmarknaden eller inom den sociala ekonomin. Det är angeläget att finnas i ett arbetslivssammanhang, för att möjliggöra en senare övergång till arbete.

Detta är också synpunkter som handikapprörelsen drivit. Det är dags, för att använda lånade ord från Handikappförbunden, att tala om arbetsmarknadspolitik och använda arbetsmarknadspolitiska verktyg för att skapa en inkluderande arbetsmarknad.

Diskrimineringsfaktorn finns där. Den är jobbig att ta i. Fördomar och bristande kunskap är del av problemet. Funktionshindrades människors kapacitet och förmåga skyms av deras funktionshinder.

Det finns det många vittnesmål om. Och en större fråga är utvecklingen inom arbetslivet och arbetsmarknaden där människor med olika slags avvikelser – funktionshinder, ålder, social bakgrund, etniskt ursprung och liknande – systematiskt väljs bort till förmån för ”friska” personer. Ett slags märkligt perfektionsideal om man så vill. Här finns en värderingsproblematik att nysta i.

Arbete ger möjlighet att försörja sig. Men det står också för något mer, att finnas i ett sammanhang och i en gemenskap.

Alla kan inte vara bäst, men alla kan göra sitt bästa. Det borde räcka.

Socialstyrelsens rapport borde föranleda vrede och aktivitet, men denna typ av frågor tänder inte i politiken och debatten.

$1