En pinsam tillställning. Så skulle man kunna beskriva den riksdagsdebatt som föregick beslutet om att ta bort förbudet mot att gammal kärnkraft skall få ersättas med ny. Det samförstånd och verklighetsnära synsätt på energifrågan som miljöminister Andreas Carlgren efterlyste vid ett flertal tillfällen, lyste med sin frånvaro. Istället grävde de rödgröna, och i synnerhet miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand, ned sig ännu djupare i skyttegravsleran.

Med stor dramatik målade Wetterstrand upp den domedag som väntar. En strid där kärnkraften och de borgerliga står som representanter för det onda, medan hon själv som någon sorts miljö-Kristus och vänsteralliansen som änglarna, står för det goda. Argumenten tog aldrig slut.

När Maria Wetterstrand var klar med sitt anförande om hur alltigenom farlig, dålig, odemokratisk, onödig, otidsenlig och dyr all form av kärnkraft är, hade hon dragit över talartiden med sextio procent. Trots det hade hon inte svarat på någon av alliansens frågor.

Som till exempel hur hon och hennes parti har tänkt sig att ersätta den energi som försvinner om man skulle stänga ned samtliga svenska kärnkraftverk. Och hur man utan kärnkraft skall klara svensk basindustri utan att behöva köpa dyr och smutsig kolkraft från våra europeiska grannländer.

I dag står kärnkraften för knappt 50 procent av svensk elproduktion. Lika mycket står vattenkraften för. Endast några få procent utgörs av den av Miljöpartiet så omhuldade vind- sol- och vågkraften. Detta trots att det under lång tid funnits olika former av investeringsstöd för grön el. Naturligtvis bör, och skall, sol- och vindkraft och andra former av förnyelsebar energi uppmuntras att växa. Den borgerliga regeringen har under den gångna mandatperioden satsat mycket på det området. Samtidigt är det viktigt att kunna erkänna det faktum att varken sol, vind eller vågor inom en rimlig tid kan ersätta kärnkraften. Inte heller finns det fler älvar att bygga ut. Inte om vi inte vill offra någon av de fyra i dag av miljöskäl skyddade älvarna. Det som återstår är då att ersätta dagens kärnkraftverk när de om sisådär 15 år tjänat ut.

Detta har den forne kärnkraftsmotståndaren Andreas Carlgren förstått. Han och resten av Centerpartiet (nästan i alla fall) har gjort vad fler politiker borde göra, och det är att revidera sina åsikter i takt med att verkligheten förändras.

I dag är situationen en helt annan än den var på 70- och 80-talet. I fokus står klimathotet och vikten av att bli av med det oljeberoende som vi i västvärlden lider av. Inte minst talar den svåra olyckan i Mexikanska golfen om att det är en absolut nödvändighet. Dessutom har kärnkraften utvecklats och är i dag inte jämförbar med den verksamhet som bedrevs vid till exempel Tjernobyl.

När såväl Tomas Eneroth som Maria Wetterstrand gång på gång går till attack mot miljöministern och hans parti ser det därför bara illa ut. Deras påhopp faller platt.

Det är tydligt att vänsteralliansens mål (förutom att sänka svensk basindustri) är att skrämma väljarna med kärnkraftshotet och framförallt se till att Centerpartiet åker ur riksdagen. Det är dock svårt att se hur de skall lyckas. I alla fall om de fortsätter att argumentera så obalanserat och rent av lögnaktigt som Maria Wetterstrand under gårdagens debatt.

18/6 -10